Maria Guzenina-Richardson är en av de politiker som intervjuas i boken. Foto: Lehtikuva

Kvinnliga ministrar vittnar om fördomar

Enligt social- och hälsovårdsministern Maria Guzenina-Richardson antog vissa att "kanslichefen förväntade sig en mannekäng eller trasdocka", och trafikminister Merja Kyllönen vittnar om kännbara fördomar då hon fick sin post. Det framgår bland alla intervjuer i en i dag utkommen politisk intervjubok, skriver Hbl.

Författaren Eveliina Talvitie har i boken Keitäs tyttö kahvit (Ska du koka kaffe, flickan), WSOY,  intervjuat många kvinnliga politiker i olika åldrar, från Tarja Halonen och Elisabeth Rehn till dagens ministrar,  riksdagsledamöter och unga politiker som Li Andersson. Hon söker svar på vilka attityder de gått igenom under karriärvägen, och berättelserna är många.

Minister Maria Guzenina-Richardson berättar om hur många bedömde att konflikten mellan henne och kanslichef Kari Välimäki berott på att "kanslichefen föreställde sig att han skulle få en mannekäng till ministeriet, något slags trasdocka, som man kan styra".

Hon svarar på anklagelserna om bångstyrig politik.
– För mig är det viktigt att göra ett arbete ordentligt. Jag blir inte sårad om jag upptäcker att min egen uppfattning inte är korrekt, då är jag färdig att backa. Över huvudtaget blir jag inte lätt sårad. Det är inte en så smickrande egenskap, säger Guzenina-Richardson, som säger att hon alltid haft lätt för att arbeta inom partiet.

"Tjänstemannen lever i 1970-talet"
Trafikminister Merja Kyllönen vittnar om kulturkrockar.
– Trafikministeriet är väldigt mansdominerat och delvis gammaldags, vilket märktes i förhandsinställningen. Man tänkte, att där kommer den där unga typen som är från en annan planet, säger trafikminister Merja Kyllönen, som ändå försäkrar att hennes uppfostran gjort henne såpass stark att "man inte bara kan rulla omkring ministern som en korv i smördeg".

Kyllönen preciserar att det inte nödvändigtvis kretsar kring kön utan också kring politisk kultur och generationer, då hon kommenterar fallet när hon avskedade Trafikverkets chef Juhani Tervala.
– Vi lever i olika världar. Jag lever i 2000-talets beslutsfattarkultur och tjänstemannen lever i 1970-talet, säger Kyllönen i boken.

Anneli Jäätteenmäki, som blev Finlands första statsminister 2003 men satt bara 68 dagar, uttalar sig också mellan raderna om sin besvikelse med regeringen. Hon utnämnde en regering som bestod av lika många män som kvinnor, men konstaterar att "jag torde i samma veva ha gett mig själv sparken" och lovar återkomma till vad hon menar i kommande memoarböcker.

Bland ett tjugotal intervjuer målar politikerna upp hur det har varit, och i viss mån fortfarande är, att agera inom politiken som kvinna. Guzenina-Richardson säger sig ha fått rådet att "le lite mindre", Elisabeth Rehn berättar om hur hon kämpat för trovärdighet och blivit tvungen att övertala den ryska försvarsministern Jazovin att diskutera försvarspolitik, inte bara konst och kultur. Och kommunminister Henna Virkkunen berättar å sin sida hur det kan slå tillbaka också då man försöker vara effektiv och saklig: då beskrevs hon som en kall robot.