Sedelklippningen en passerad metod
Åtgärden att halvera sedlarna i januari 1946 fick endast en begränsad effekt. Metoden hör inte till dagens verktyg, säger nationalekonomen Christer Lindholm.
Att man tog saxar till hjälp för att styra upp ekonomin var inte helt ovanligt vid den tid då Finland använde sig av knepet. Det säger ekonomie doktor Christer Lindholm, som berättar att samma metod hade genomförts även i andra länder.
Också senare, år 1963, vidtog Finland liknande åtgärder, då två nollor ströks på sedlarna som hade fått väldigt stora valörer på grund av inflationen.
Kraftig inflation
Försämringen av penningvärdet var den primära orsaken till sedelklippningen vid årsskiftet för 70 år sedan. Lindholm berättar att inflationen år 1945 rörde sig kring 16 procent per månad.
– Det kan jämföras med att inflationen under oljekrisen på 1970-talet var ungefär lika stor på årsbasis.
Att inflationen började skena i väg på 1940-talet berodde på att det fanns för mycket pengar i omlopp i förhållande till vad det fanns varor att tillgå.
Under krigsåren hade staten låtit trycka upp mera sedlar för att den vägen öka sina tillgångar, men det var endast en delorsak till obalansen, säger Lindholm.
Under krigen hade en stor del av produktionen koncentrerar sig på att tillfredsställa militärens behov och efter freden måste industrin lägga manken till för att uppfylla leveranserna i krigsskadestånden.
– Det fanns ingen möjlighet att ytterligare öka produktionen, säger Lindholm och berättar att också restriktioner i importen bidrog till bristen på varor.
Hjälpte inte mycket
Inflationen bromsades endast tillfälligt av sedelklippningen. En av dess största brister var att den endast omfattade kontanter och inte insättningar, säger Lindholm. Den gällde heller inte statens, kommunernas eller bankernas kassor.
– Väldigt mycket lämnades utanför.
Lindholm säger att åtgärden inte ens bet rejält mot svartabörshajarna, som han antar att ofta rörde sig med sedlar av mindre valörer för att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt.
På lånet som sedelinnehavarna tvingades ge staten betalades två procents ränta och det inlöstes 1949. Inflationen hade då ätit upp värdet, varför många led en ekonomisk förlust.
– Sedelklippningen var en onödig exercis som användes godtyckligt.
Inte aktuellt i dag
En motsvarande åtgärd behöver vi inte befara i dag. Till det bidrar flera faktorer, säger Lindholm.
En är att det rör sig proportionellt sett mindre mängd kontanter numera än tidigare, eftersom andra former av betalning hela tiden ökat. Att gå åt kontanterna skulle därför få endast en marginell, om alls någon, effekt på ekonomin.
En annan orsak är att vi använder euro, vilket förutsätter att hela euroområdet borde omfattas av en klippning.
– En ytterligare orsak är att inflation av den kalibern som rådde på 1940-talet hör till det förgångna, åtminstone i utvecklade länder som Finland.
Lindholm säger att det framför allt är den globala ekonomins förtjänst. Även om penningmängden skulle öka betydligt snabbare än produktionen av varor och tjänster så skulle det leda till ökad import snarare än till högre priser, förklarar han.