Folket ogillade statens klipp
För 70 år sedan halverades de stora sedlarnas värde. Viola Fischer minns hur hon på löpande band klippte pengar på posten i Skuru.
Vid årsskiftet för exakt 70 år sedan satt Viola Skogberg och klippte sedlar i sitt anletes svett.
Det var tidvis mycket folk på posten på Skuru station i Pojo där 15-åriga Viola jobbade och där folk nu stod i kö med sina pengar för att låta henne dela dem itu.
Klipp, klipp, klipp och sedlar av valörerna 500, 1 000 och 5 000 mark delades i två halvor – den vänstra för fortsatt bruk som peng med halva sitt värde, den högra för inlämning till staten mot en kvittens som bevis för att ägaren gett den som lån.
– För många var det en tragedi. Det handlade om surt förvärvade pengar. Det gjorde ont då jag lade saxen på dem, säger Viola, gift Fischer, då hon minns händelserna på postkontoret den 1 januari 1946.
Kalldusch
Kvällen innan hade allmänheten via radion fått information om den stundande sedelklippningen, som för de flesta kom som en överraskning.
Åtgärden gjordes för att stävja inflationen, som hade börjat skena i väg. Samtidigt ville staten komma åt tillgångar som hemlighållits vid beskattningen och därmed strypa den grå ekonomin.
En lag som skulle reglera penningförhållandena hade godkänts, så allmänheten visste att något var i görningen. Dagarna mellan jul och nyår var hektiska på bankerna, då många valde att lägga in sina pengar i stället för att ha dem hemma i kontant form.
Men budet om den fysiska halveringen av sedlarna och det tillhörande tvångslånet till staten kom som en kalldusch för de flesta.
– Den stora massan i Finland visste inget om saken på förhand.
Viola Fischer säger att det inte alls var ovanligt att man hade sina besparingar hemma.
– Förr hade folk ingen tilltro till bankerna.
Den 1 januari utlystes till den stora sedeldagen och då sökte sig allmänheten till bankerna, andelskassorna och postkontoren för att få sina sedlar delade itu.
Ensam i posten
Tjänstemannen som ansvarade för postverksamheten på Skuru station, en kring 25-årig dam från Åbotrakten, var ledig, varför Viola fick sköta sedelklippningen ensam, vid sidan av andra postsysslor.
På stationen hade hon sällskap av Uno Westman som klarerade tågen. Stinsen Sven Johansson var inte i tjänst den här dagen.
Personalen var lika oförberedd på klippningen som allmänheten, säger Viola Fischer som följaktligen fick en mycket hektisk arbetsdag. Hon berättar att hennes mamma kom ner med mjölk och smörgåsar.
Viola skrev ut kvittenser för de penninghalvor som lämnades in till staten. Hon minns att stämningen var tryckt, men samtidigt var kunderna väldigt tålmodiga.
Missade dansen
Efter att sista papperspengen klippts gällde det att räkna de inlämnade sedelhalvorna. För Viola började tiden nu bli knapp – hon hade nämligen bespetsat sig på dans på Högåsa på kvällen.
Men:
– Klockan var tio på kvällen då jag kom hem. Då var jag så trött att jag inte orkade med dansen – och det heter duga det! säger Viola och säger att få saker kunde hindra henne och väninnorna från att delta i danstillställningarna.
Fler i Viola Fischers familj var engagerade i sedelklippningen. Saxen gick nämligen het också i Pojo andelskassa, som sköttes av hennes pappa Arvid Skogberg. Andelskassan fanns i familjens hus i kyrkbyn och där verkade också en mataffär och ett kafé.
Polisen knackade på
Efter radioutsändningen på nyårskvällen 1945 försökte många göra sig av med sina stora sedlar under de få timmar som kvarstod av dygnet. Restauranggäster och apotekskunder ville betala med sina stympningshotade papperspengar.
Också andelskassan i Pojo fick många nya kunder den här kvällen. Många passade på att i sista ögonblicket förvandla sina sedlar till insättningar.
Efter nyår knackade två poliser på hos Skogbergs. De hade fått budskap om att andelskassan hade hållit öppet efter tillåten tid.
– Pappa svarade då att dörren var stängd då den skulle vara det.
Och det stämde. Andelskassans dörr hade låsts vid rätt tidpunkt. Poliserna nöjde sig med svaret.
Till saken hör att kunderna efter stängningen kom in köksvägen.
Viola Fischer säger att pappa Arvid Skogberg agerade rätt. Han kände ju alla i byn och ville inte lämna någon i klistret.
- 21.11 1945 gav regeringen en proposition till riksdagen med förslag till reglering av penningförhållandena. Lagförslaget godkändes 21.12 och stadfästes 28.12. I lagen nämndes inget om sedelklippning.
- 31.12 gav regeringen närmare direktiv om hur penningförhållandena skulle regleras. På kvällen samma dag lästes direktiven upp i radion och nu nämndes sedelklippningen. Följande dag, 1.1 1946, utlystes till S-dag, sedeldagen.
- Sedlar med valörerna 500, 1 000 och 5 000 mark skulle klippas itu. Den vänstra halvan fungerade fram till 16.2 som betalningsmedel med sitt halva värde. Den högra halvan byttes ut mot en obligation, i praktiken ett tvångslån till staten.
- Syftet med klippningen var att dämpa inflationen, kväsa den grå ekonomin och ge staten tilläggsfinansiering. Åtgärden vidtogs på initiativ av finansminister Ralf Törngren.
- Nya sedlar ersatte de gamla under början av år 1946.