Raseborgarna mår både bra och dåligt

Bland annat det framgår av välfärdsberättelsen som i likhet med grannkommunerna nu också sammanställts i Raseborg.

Hur mår raseborgaren utifrån berättelsen?

– Det växlar. En del mår bra, andra sämre, säger Birgitta Gran.

Hon är socialombudsman för de västnyländska kommunerna och tycker det är bra att välfärdsfrågorna i och med den lagstadgade berättelsen börjar lyftas fram i kommunernas strategiska tänkande.

Även om Raseborgs välfärdsberättelse i det här skedet innehåller väldigt mycket statistisk och lite text räknar Gran med att den som arbetsverktyg ska bli bättre bara man väl fått in vanan och kommit i gång.

Fattigdom dåligt för hälsan

Som positivt i Raseborgs berättelse ser Birgitta Gran man tagit med Gini-koefficienten som mäter inkomstfördelningen - ju högre koefficient desto ojämnare fördelning. Raseborgs koefficient är något lägre än HNS-kommunernas medeltal, men något högre än Hangös och Lojos.

Att 13,5 procent av raseborgarna lever i risk för fattigdom är en siffra som gärna kunde öppnas upp mer, liksom också att andelen långvarigt beroende av utkomststöd utgör 2,3 procent av befolkningen i arbetsför ålder.

– Forskning visar på att fattigdom är ohälsosamt. Det vore bra att gå närmare in på uppgifterna. Samtidigt är det inte kommunerna ensamma som rår på de här sakerna, säger Gran.

Till det som sticker ut i observationerna som gäller ungdomar hör att 35,2 procent av eleverna i årskurs 1 och 2 vid yrkesläroanstalterna uppges ha ett medelmåttigt eller dåligt hälsotillstånd. Elevernas livskvalitet uppges ändå inte avvika från grannkommunernas.

– Det som är bra i Raseborg är att andelen unga personer utanför utbildningssystemet är betydligt mindre än på annat håll, till exempel Hangö. Man har också satsat mycket på saken, säger Birgitta Gran.

Många bor själv

Lite på 20 procent av barnfamiljerna i Raseborg är enföräldersfamiljer. Drygt 40 procent av raseborgarna bor i enpersonshushåll. Att trenden på den senare punkten är uppåtgående beror åtminstone delvis på en annan utveckling.

– Äldre bor allt längre hemma i stället för att vara intagna på någon institution, påpekar Birgitta Gran.

Drygt 90 av alla raseborgare som fyllt 75 år bodde hemma 2013, av dem fick 11,4 procent regelbunden hemvård, 4,6 procent närståendevård.

Även bostadslösa

Även i Raseborg finns det personer som saknar ett hem. I fjol var andelen bostadslösa i Raseborg 1 per 2 000 invånare.

– Det kan handla om människor som har problem såsom missbruk och psykisk ohälsa, ofta i kombination med små inkomster. Frågan är hur man kan hjälpa och sätta in stöd för de här personerna så att de också klarar av att behålla sin bostad när de väl får en, säger Birgitta Gran.

Även om det inte råder någon stor brist på bostäder i sig tror hon att det kan finnas ett uppdämt behov av små lägenheter.

Mycket psykvård

Enligt statistiken är raseborgarna ett relativt friskt folk. Sjuklighetsindexet är lägre än i grannkommunerna, till exempel Hangö där sjukligheten är högre än i Finland i medeltal. Trots det är Raseborgs kostnader för social- och hälsovård rekordhöga. Det förklaras bland annat med en åldersstigen befolkning. Raseborgarna gjorde också 20 procent fler öppenvårdsbesök inom specialistvården än till exempel Lojoborna. Andelen besök inom den psykiatriska öppenvården för vuxna är betydligt högre än i jämförelsekommunerna - 610 per 1 000 invånare i Raseborg mot 402 per 1 000 invånare i Lojo.

Av jämförelsekommunerna var andelen personer som får sjukdagpenning på grund av psykisk ohälsa högst i Raseborg.

Bra eller dåligt?

Birgitta Gran tycker att siffrorna för antalet psykvårdsbesök är svåra att tolka i bemärkelsen bra eller dåligt.

– Visst kan man ta det som någonting dåligt - folk är sjuka. Samtidigt kan det vara bra att man går till någon och pratar och på det sättet kanske hålls fungerande.

I det egna jobbet har hon märkt att behovet av samtal är stort medan möjligheterna därtill blivit allt färre.

– Klienterna inom utkomststödet träffar då och då en socialarbetare, men det börjar vara en ovanlighet. Många saker kräver i dag att man har dator och kan serva sig själv. Har man inte de färdigheterna och nätverket omkring sig kan man vara utsatt.

Hon tycker att det skulle behövas fler ställen med låg tröskel dit man utan tidsbokning kunde söka sig för att träffa andra, umgås och få stöd.