Utbildning strax vid havet
I Gräns- och sjöbevakningsskolans enhet på Porkala udd går teori och praktik hand i hand.
Övning ger färdighet, även då det handlar om saker som man i princip redan kan.
Det konstaterar sjöbevakningsmästare Erkki Vilén, en av deltagarna i den repetitionskurs i sjöräddning som pågått den här veckan i sjöbevakningens utbildningsenhet i Porkala.
Vilén och de övriga kursdeltagarna har nyss kommit i land från förmiddagens övning, som gick ut på att hitta objekt som placerats på olika håll till sjöss. Efter lunch följer efterspaningsteori och sedan bär det igen i väg ut på havet för att leta efter nya objekt.
– Gemensamma övningar bidrar till att förenhetliga sätten att jobba, säger äldre sjöbevakare Simo Puhakka, kursdeltagare även han.
Puhakka jobbar till vardags på Borgå sjöbevakningsstation på Pellinge och han förklarar att stationerna ibland tenderar att utveckla varierande rutiner, varför övningar med deltagare från olika håll fyller en klar funktion.
Förmiddagens båttur bjöd inte på direkt nya element för Puhakka.
– Mest handlar det om att repetera sådan man redan kan.
Två olika enheter
Gräns- och sjöbevakningsskolans enhet för utbildning i sjöbevakning verkar på Tullandet på yttersta spetsen av Porkala udd, i samma byggnad och på samma tomt som Porkala sjöbevakningsstation.
Stället borde egentligen kallas för ett sjöbevakningscentrum.
– Vi fungerar i princip helt skilt från sjöbevakningsstationen, säger kommendörkapten Paul Karle som är en av utbildningsenhetens sju anställda och tillika sju lärare.
– I stor utsträckning utbildar vi sådana som redan är i sjötjänstgöring, säger kommendörkapten Mikko Pinola som leder enheten.
Han förklarar att de som jobbar som sjöbevakare med jämna mellanrum ska fortbilda sig. Veckans kurs är ett gott exempel på utbildning i den här genren.
Antalet kurshelheter varierar från år till år och hänger bland annat samman med behovet på fältet.
Pinola berättar att en stor del av utbildningen ges på annat håll. En viktig samarbetspart är Axxells och Novias utbildningscenter Aboa Mare i Åbo, som har en simulatorenhet. Många kurser hålls också direkt på sjöbevakningsstationerna.
– Också andra parter har haft möjlighet att delta, säger Pinola och berättar att personer från till exempel räddningsverken, polisen och olika rederier varit med.
– Vi håller också internationella kurser, till exempel inom Frontex, säger Karle.
Frontex är EU:s byrå som samordnar det operativa samarbetet mellan länderna vid unionens yttre gränser.
Viktiga ben
En viktig del av verksamheten är den utbildning som ges åt personer som har grundutbildningen i Gräns- och sjöbevakningsskolan i Imatra bakom sig och som vill bli sjöbevakare.
– Den här utbildningen räcker ett halvt år, säger Mikko Pinola och tillägger att en stor del av tiden består av praktik på fältet.
En annan stomme utgörs av de kurser i sjöfart och sjöräddning som ges inom ramen för marinens officersutbildning. Enheten samarbetar med Sjökrigsskolan som utbildar marinofficerare och det är också den vägen som sjöbevakningen får sina officerare.
– Sjöfart och sjöräddning är våra centrala områden. Det viktigaste för alla våra studerande är att de blir goda sjöfarare som tryggt kan röra sig också i sådana situationer som andra inte klarar sig i, säger Paul Karle.
För våren planeras en påbyggnadskurs på svenska för sjöbevakare. Det är ännu oklart om den blir av. Pinola förklarar att antalet potentiella kursdeltagare alltid är mindre på svenskt håll än på finskt.
Rekrytering på sparlåga
Just nu är inflödet av nya sjöbevakare mycket litet överlag. Pinola säger att sjöbevakningen haft som tradition att inte friställa folk, och att rekryteringen därför sker sparsamt och mycket planerat.
– Officerare antar vi rätt mycket just nu, sju åtta per år, säger Karle och tilläger att det är officersvägen han brukar rekommendera för dem som just nu siktar på en karriär inom sjöbevakningen.
– Vi anställer också gärna fler kvinnor, säger Karle och berättar att Gränsbevakningen har som mål att minst tio procent av personalen ska vara kvinnor.
Nu är andelen kring tre procent.
– En förutsättning för att antas som kvinna är att man har genomgått frivillig vapentjänst.
Trångt i Porkala
Högst tolv personer antas per kurs och utbildning i Porkala. Fler än så får inte rum i inkvarteringen.
Även i övrigt verkar våningsytan vara ganska väl utnyttjad. Klassrummen är små och i dem är det till exempel inte möjligt att breda ut egna översiktskort (stora sjökort) för varje kursdeltagare.
Paul Karle upplever läget som temporärt.
– Jag tror att Gränsbevakningen kommer att hitta en mer långsiktig lösning.
Placeringen längst ut på Porkala udd är heller inte optimal när det gäller att få nya anställda till skolan, bedömer Karle. Däremot lyfter han fram fördelen med att ha en hamn strax utanför.
– Vi har våra fartyg nära klassrummen. Här är teori och praktik nära varandra.
Simo Puhakka är av samma åsikt.
– En sådan här utbildning ska ligga vid havet.
- Gräns- och sjöbevakningsskolan finns i Imatra. Åren 1997–2014 verkade skolan både i Imatra och Esbo.
- I samband med att enheten i Esbo stängde koncentrerades sjöfartsutbildningen till Porkala, där maritim utbildning getts redan tidigare.
- I runda tal 40 personer per år deltar i enhetens utbildning för officerare. Grundutbildningen för sjöbevakare har i regel 12 deltagare per år. Kring 150 personer deltar årligen i sjöräddningskurserna.
- Inom sjöbevakningen – eller rättare sagt Gränsbevakningen – avses med sjöbevakare en person med tjänstegraden yngre sjöbevakare, äldre sjöbevakare, översjöbevakare eller sjöbevakningsmästare.
- Därtill finns det sjöbevakningsofficerare. De har tjänstegrader från löjtnant och uppåt.