Sjömän fick sin gravfrid
Det ryska mediepådraget var stort när besättningarna i de krigstida sovjetiska ubåtarna SC 306 och SC 324 välsignades på Finska viken.
Lukten av rökelse är tydlig. Det är nästan vindstilla, och solen bidrar med ljus och värme.
Vädret är nästan perfekt för den minnesstund som pågår. Namnet på 78 sovjetiska sjömän läses upp under den ortodoxa ceremoni på ryska som äger rum på m/s Summerseas övre däck.
Fartyget gungar sakta i den sävliga sjön. Vi befinner oss ute på Finska viken, cirka sex sjömil sydväst om Bengtskär, på en av platserna för de många tragiska händelserna under andra världskriget.
60 meter rakt under oss ligger vraket av SC 324, en ubåt i Stsjuka- klassen, som sjönk i november 1941. Kvar i djupet blev Georgij Juramovitj Tarshnishvili och de 38 övriga i hans besättning. Kaptenen var född 1910, medan de yngsta i manskapet var i 20-årsåldern då de mötte sin död.
Minor trolig orsak
Det sannolika är att ubåten i Stsjuka- eller "Gädda"-klassen körde på en mina. Samma öde antas ubåten SC 306 ha mött. Den ligger på 70 meters djup på en annan plats vid den linje där ett av minfälten löpte under andra världskriget – samma minfält som sannolikt även blev slutet för olycksbrodern SC 324.
SC 306 med tilläggsnamnet "Piksja" hörde också till Stsjuka-klassen och fördes av Nikolaj Ivanovitj Smoljar, född 1911. Det var i november 1942 som hans båt blev krigets offer, och kvar på bottnen blev också den här gången hela besättningen på 39 man. Elektrikern Konstantin Dimitrievitj Jevstratov och Sergej Ivanovitj Koldajev som hade sin kommendering i ubåtens hydroakustiska avdelning var de yngsta ombord. De var båda födda år 1922.
– Det viktiga är att Gud välsignat de här männens hjärtan och att eftervärlden minns deras namn, sade igumenen Nikifor som tillsammans med sina klosterbröder Igor och Nestor förrättade minnesceremonin.
Platta fästes
Det var i lördags som Summersea tillsammans med dykarbåten Yoldia besökte den krigstida olycksplatsen. Ett finländsk-ryskt dykarteam på sex personer tog sig då ner till SC 324 för att där fästa en minnestavla med namnen på båtens alla 39 besättningsmedlemmar.
– Sikten kunde ha varit bättre, men uppdraget utfördes som planerat, säger Ivan Borovikov som är en av de sex dykarna som besökte vraket.
Kari Hyttinen, en av de finländska dykarna, berättar att vattnet var mycket klart nästan ända ner, men att bottnen sedan grumlats upp så att sikten vid vraket var endast någon meter.
Hur kändes det att se båten framför sig?
– Man är alltid medveten om att sådana här platser är krigsgravar. Den här gången stärktes den känslan, säger Hyttinen och förklarar att den högtidliga minnesstunden innan dyket underströk allvaret i de tragiska händelserna.
Kari Hyttinen och de övriga finländska dykarna hade kommit ut till dykplatsen med Immi Wallins Yoldia. Wallins företag Subzone är känt för sina vrakdykningar och det har också varit inkopplat i letandet efter de två aktuella sovjetiska ubåtarna.
Kari Hyttinen hör till de dykare som tidigare i år besökt SC 324. Vraket kunde hittas tack vare att en fiskare berättade var hans nät ofta fastnade.
Tydlig profil
Ubåten står på rätt köl och dess torn sticker därmed upp. Det ser vi tydligt då Summersea fångar vraket i sitt ekolod.
Båten står med stäven ner i bottengyttjan och dykarna berättar att dess yttre skrov är sönderrostat så att tryckskrovet nu blottats.
Mikhail Ivanov som också deltagit i dykningarna säger att ubåten slutligen kunde identifieras i augusti. Samma månad hittades även SC 306, "Piksja".
– Alla ubåtar har individuella drag och det underlättar identifieringen, säger Ivanov.
En minnesplatta är tillverkad även för "Piksja" och dess 39 man.
Stort intresse
På plats för att rapportera om lördagens begivenhet på Finska viken var inte mindre än fem ryska tv-kanaler, däribland Rossija Vesti.
– I Ryssland är fosterländskheten framme just nu, säger Alexander Isjenko som samordnade lördagens färd ut till havs.
Isjenko bor i Raseborg och driver ett företag inom tolkning, översättning och turism. Han är också dykare och har hunnit besöka även sjunkna ubåtar, bland annat SC 304 "Komsomolets" som förstördes av en mina utanför Porkala 1942.
Alexander Isjenko säger att känslan strax utanför en sjunken båt som samtidigt utgör en grav är ganska kuslig.
Samarbetet betonas
Isjenko berättar att den finländsk-ryska färden och minneshögtiden ordnades för att visa att människor och folk kan leva i fred och samförstånd.
Detsamma betonar dykarna.
– Kriget krävde offer på båda sidor, säger Ivan Borovikov.
Han och dykarkollegerna har genom åren tagit sig ner till många sjunkna ubåtar, bland annat även i Svarta havet.
Också igumenen Nikifor och hans klosterbröder har välsignat ett flertal ubåtsbesättningar på olika håll.
– Det är inte endast viktigt att minnas de män som avlidit, utan också att yngre generationer får veta vad som skett. Den som inte känner till sin historia har heller ingen framtid, säger diakonen Igor.
Återfärden mot hamnen i Hangö fick en extra fosterländsk - rysk – klang då såväl kyrkans män, journalister som dykare tillsammans stämde in i kända folksånger.
Minnestund för ubåtsbesättningar from Västra Nyland on Vimeo.