Personligt och nedtonat på Bäcksbackas nya platta
Sebastian Bäcksbacka är aktuell med sin nya skiva Indeed, en mjuk och mogen musikhelhet som genom sitta akustiska upplägg bryter med den rockbetonade stilen som Sebastian's Filthy Goo tidigare associerats med.
Ekenäsmusikern Sebastian Bäcksbacka har sällan låtit sig kategoriseras i musikväg: än har det varit punk, än discopåverkad reggae, än hårdrock med alternativa inslag. Under namnet Sebastian's Filthy Goo har han gett ut tre skivor sedan 2008, och i juni såg den fjärde skivan, Indeed, dagens ljus i digital form. En fysisk version i cd-format har nu gjorts, och på fredagen den 24 juli blir det skivsläpp på Lazy Cowboy i Ekenäs.
Stilmässigt bryter Indeed totalt med Sebastian's Filthy Goos övriga diskografi. På det helakustiska verket får enbart gitarrer, munspel, keyboard, syntetisator och rösten utrymme. I likhet med Bäcksbackas uppmärksammade Model Citizen-platta från 2010 utgör Indeed med sina tio låtar en stilistiskt sammanhållen helhet utan spretiga musikaliska sidospår. På sätt och vis är det nya albumet ändå raka motsatsen till Model Citizen: hårdrocksinslagen har ersatts av mjuka och inte sällan vemodiga musikstycken som i första hand domineras av den akustiska gitarren och Bäcksbackas rutinerade röst.
För Bäcksbacka är Indeed på många sätt det Nebraska var för Bruce Springsteen: en i all sin enkelhet och ärlighet förvånansvärt lyckad och välkommen brytning med tidigare verk.
Anna + Synt = Sant
Sin vana trogen arbetar Bäcksbacka ensam. På egen hand sköter Bäcksbacka samtliga instrument, nästan all sång och hela produktionsbiten. Texterna, som i regel spelar på samhällskritik eller människorelationer, är alla på engelska och författade av Bäcksbacka, med låten Too Close to Home som enda undantag; här har Västnylands egen multitalang Tapio Laasonen hjälpt till. Skivdesignen står Katja Lundén för.
En gästmusiker har Bäcksbacka gett utrymme för, nämligen Anna Hollmerus som lånar sin stämma till öppningslåten Hold on and Wait och den bitterljuva balladen Passion Burns. Det är på den sistnämnda låten som skivans akustiska konstellation kommer till sin rätt: i kombination med molltunga gitarrer och djupa syntar tillför Hollmerus melankoliska bakgrundssång ett verkligt mervärde.
Undertecknad hade gärna hört Hollmerus i fler låtar, dock inte för att Bäcksbackas sångdelar vore dåliga, tvärtom. Röstmässigt har Bäcksbacka jämförts med Jethro Tulls Ian Anderson och REM:s Michael Stipe, influenser som är tydliga också här. Tack vare det akustiska upplägget kliver Bäcksbackas trubadurjag fram och sången påminner stundvis om den engelsk-australiske musikern Jon Englishs röst; ett gott betyg på alla sätt, med andra ord.
Bekant men eget
Musiken domineras av gitarren och sången, men för varje låt som går får synten en alltmer framträdande roll. Till slut har det elektroniska tagit över: avslutningslåten, den sorgmodiga Sleep Alone, består enbart av sång samt keyboard och synt.
Ljudvärlden är balanserad och enhetlig, och tacksamt sparsamt producerad. Upplevelsen blir ärlig och personlig, och rent soundmässigt ganska intim.
Skivans syfte är knappast att uppfinna hjulet på nytt: Den akustiska mjukrockens och folkrockens ljudvärld har element som är påtagliga också här. Ibland påminner musiken om Bob Dylans kombination av stark gitarr och sång, och ibland går associationerna till Jon Englishs nedtonade ballader. The Hill, en akustisk version på Bäcksbackas rockigare låt från 2008, påminner tidvis om Bruce Springsteen, på bästa möjliga sätt. Också låten Vodka, som finns i en energisk variant sedan tidigare, har gjorts om i äkta finsk-melankolisk anda, och resultatet är väldigt lyckat.
Indeed påminner också tidvis om andra finlandssvenska poprock- och folkrock-experiment, inte minst Timshel. På samma sätt som Timshels When we Fall eller Halfway to Anywhere erövrade Radio Vegas publik kunde Bäcksbackas låt Hold on and Wait gott göra succé.
Fungerande helhet
Att influenserna hörs i musiken är ingen synd, tvärtom. Bäcksbacka lyckas skapa en balanserad helhet som präglas av melankoli, en gnutta hopp, och lyssnarvänliga refränger.
Den omkring 40 minuter långa skivan har minnesvärda refränger och melodier i de flesta låtar, en bedrift som i vissa fall ändå utgör en av skivans få nackdelar. En nedtonad och sparsam skiva behöver inte ha enorm variation, men ibland blir upprepningarna och likheterna låtarna emellan lite väl tydliga.
Låtarnas tempo och refrängmelodierna kunde med fördel ha uppvisat lite större omväxling, men det handlar ingalunda om musikaliska dödssynder här. Lyssnaren får en skön omväxling med den ZZ Top-påverkade låten Eye of the Storm som bara doftar blues och bourbon. En välkommen brytning kommer också med det smaskiga gitarriffet i Too Close to Home (For Comfort) som bara andas alternativrock, en låt som förmodligen skulle låta läcker även med ett skitigt elgitarrsound.
Slutresultatet blir en njutbart vuxen akustisk upplevelse, en som inte ställer krav eller framträder pretentiöst. Liveuppträdandet på Lazy Cowboy den 24 juli är utan vidare värt ett besök.
Här kan du lyssna på låten Hold on and Wait