Sjukhusfarväl efter decennier av omorganisering
Förändringens tid inom vården fortsätter, men Marianne Gripenberg-Gahmberg tackar för sig efter 20 år som sjukvårdsområdesdirektör.
Det började med en kupp. Det nybildade sjukvårdsområdets direktörstjänst var tänkt till chefsläkaren vid Västra Nylands sjukhus, men Karisfalangen av beslutsfattarna lyckades till vissas glädje och andras förtret i stället få en överläkare från Mjölbolsta vald.
Därmed inledde Marianne Gripenberg-Gahmberg sin tid som direktör den första oktober 1995 med en extra stor utmaning och vissa schismer lät inte vänta på sig.
Den medicinska utvecklingen sprang samtidigt förbi verksamheten vid Mjölbolsta som Karispolitikerna kämpade för. I takt med att vårdtiderna kunde förkortas och Esbo som man säger "tog hem" sina patienter blev verksamheten otidsenlig.
I och med Mjölbolstas avveckling fick hon svänga sig om och ta emot kritik från andra hållet.
Mjölbolsta hade potential
Inför sin stundande pensionering håller hon fast vid att Mjölbolsta sjukhus hade levt ut sin tid. Däremot tror hon i efterklokhetens sken att Mjölbolsta hade kunnat få en viktig roll på vårdkartan.
– Om någon lite tidigare hade varit oerhört framsynt då man planerade sjukhusvården i Ekenäs, Mjölbolsta och Lojo som då saknade ett ordentligt sjukhus, hade ett vettigt förslag varit att satsa stort i Mjölbolsta och ha det som Västnylands enda och stora sjukhus, både för Lojo och kommunerna i Västra Nylands sjukvårdsområde. Om någon hade kommit på den tanken hade den stött på hårt motstånd, men det hade varit en klok lösning med ett sjukhus mittemellan Ekenäs och Lojo.
Vettigt och mindre vettigt
I stället har det blivit en viss dragkamp mellan sjukvårdsområdena, men också mycket samarbete. Vid millennieskiftet uppgick båda i Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HNS), vilket fick långtgående följder.
– Processen att bilda HNS tog ganska lång tid och följdes av framtidsstrategier och all världens planer under 2000-talet.
Som ny direktör ledde hon sjukhuset i bred mening, men efterhand har allt mer spjälkats upp i olika affärsverk på distriktsnivå.
– I många fall har det varit vettigt, som med labben, i andra fall kan det diskuteras. Med alla nya enheter fanns det till exempel en dag ingen som skötte transporten av matvagnar från köket till avdelningarna under veckosluten. Det hörde inte till någon utan föll mellan stolarna så vi fick ändå tillgripa en lokal lösning.
Kriser och lösningar
Till förändring hör ofta oro och Gripenberg-Gahmberg sticker inte under stol med att interna stridigheter har ägt rum under olika perioder.
Den största krisen kulminerade 2004 då en överläkare krävde hennes avgång. “Sjukhus i kris" löd en ledarrubrik i Västra Nyland, men sedan följde tystnad och saker reddes upp.
Då förlossningsavdelningens öde var på tapeten kritiserades hon ofantligt för att inte försvara verksamheten tillräckligt.
Själv har hon känt tvärtom, att sjukhuset i Ekenäs periodvis har saknat ett starkt stöd bland de kommunala beslutsfattarna.
– Vi har till lust och leda fått höra att allt är vårt fel, bland annat att Raseborgs ekonomi är så dålig på grund av höga kostnader för specialistvården.
Problematisk jämförelse
HNS vd Aki Lindén har lyft fram siffror som är dystra för VNS. Trots att befolkningen är friskare än genomsnittet är sjukvårdskostnaderna högre per invånare. Lindéns förklaring är att utbud skapar efterfrågan.
– Det ligger någonting i det och är typiskt för orter med lokala sjukhus, säger Gripenberg-Gahmberg utan att ändå vara helt övertygad om Lindéns argument.
Dels tycker hon att åldersstrukturen måste beaktas i ännu högre grad än statistiken i fråga gör, dels måste man beakta vad primärhälsovården gör. Slår man ihop vården på de olika nivåerna blir skillnaden inte alls hisnande enligt Gripenberg-Gahmberg.
– Om här ska finnas specialistvård kan man inte tänka att primärhälsovården här sköter samma saker som i Helsingfors, som till exempel gastroskopier. Då räcker underlaget inte till för sjukhuset och specialistvården läggs ned.
En turbulent tid
Hon summerar sin tid som direktör och chefsläkare som tjugo år av fortgående förändringar.
– Beslutsfattare har sagt till oss att vi ingenting gör och att det inte sker någon förändring. Men det enda som har skett och sker är förändringar och inom HNS är de enorma.
Följande stora förändring i regionen blir den stora vårdflytten som koncentrerar primärhälsovården och den vård som ännu finns kvar vid Ekåsen till sjukhusområdet.
Det nya psykiatricentret binder samman psykiatrin på primärhälsovårds- och specialistnivå samtidigt som hälsovårdscentralen flyttar in i sjukhusbyggnaden. Redan innan flytten kör en gemensam samjour dagtid i gång.
En gräns kommer emot
Att sjukhuset i Ekenäs skulle avvecklas som Mjölbolsta på nittiotalet tror hon inte på. Allt kortare vårdtider eftersträvas förvisso än i dag, men gränsen för vettig centralisering börjar komma emot både geografiskt, medicinskt och ekonomiskt.
– Vi är nära skedet där det varken är bättre eller billigare att fler vårdas mer hemma. Ett system helt utan avdelningsplatser fungerar inte.
Vad gäller den stora och ständigt uppskjutna social- och hälsovårdsreformen hoppas Gripenberg-Gahmberg framför allt att man diskuterar både finansieringen och följder från fältets perspektiv betydligt mer. Hennes egen åsikt är att ett system med flera finansieringskanaler borde undvikas så att vårdens helhetskostnader blir tydliga.
Dubbla känslor
Den 8 juli är hon sista dagen på jobb och den första oktober blir hon pensionär.
– Ärligt talat blir det skönt att slippa ansvar och byråkratin, som delvis känns helt onödig. Samtidigt är det hemskt vemodigt, stämningen är god här och vi trivs tillsammans. Det är sorgligt att lämna vännerna. Även den medicinska delen av jobbet är ledsamt att lämna.
Hon tycker ändå att det känns tryggt att lämna över till Gabriela Erroll och Sune Lang. Erroll kommer genom ett tillfälligt arrangemang att vara både förvaltningsdirektör och sjukvårdsområdesdirektör medan Lang efterträder Gripenberg-Gahmberg som chefsläkare.