Här bröts silver på order av kungen
Gustav II Adolf styrde resurser till bergsbruket i Porkala, som han hade stora förhoppningar på. Dagbrottet från 1600-talet hör till de dolda sevärdheterna i trakten.
Flera träd har slagit rot nere i gropen, där också annan vegetation frodas gott.
Mossa och lav har bitit sig fast i väggar och kanter, och en fallen tall ligger tvärs över öppningen.
Naturen har så gott det går försökt återfå sitt grepp om berget, men att helt dölja det öppna sår som människan åstadkommit här går inte.
Det var på den här platsen som tiotalet personer för 400 år sedan, bit för bit och troligen i sitt anletes svett, karvade sig allt djupare ner i den hårda berggrunden. Det här är det "Bärgzbruuk" i Porkala som självaste kung Gustav II Adolf hoppades skulle ge ädelmetaller, närmare bestämt silver.
Under åren 1614–1616 var bergknallen i södra delen av Porkala udd föremål för en aktivitet som engagerade en stor del av trakten. Dagbrottet sysselsatte över ett dussin personer och innan verksamheten blåstes av hösten 1616 hade styrkan lyckats bryta uppskattningsvis 200 ton sten. Resultatet är en drygt 7 meter lång, över 5 meter bred och ungefär 2,5–3 meter djup öppning i det fria.
– En ganska typisk lämning efter malmletning under den här tiden i södra Finland, säger specialforskare Kari A. Kinnunen som jobbar på Geologiska forskningscentralen i Esbo.
Kinnunen som besökt platsen i två olika etapper berättar att det finns ett hundratal liknande dagbrott och gruvor från tiden 1500–1800-talet i terrängen i vårt land.
Endast en liten del av dem utvecklades till gruvor i egentlig bemärkelse, säger han. De flesta, även den i Porkala, kan närmast beskrivas som omfattande försök att finna och utvinna metaller.
Kungen besökte platsen
Det gamla stenbrottet i Porkala finns med i Museiverkets fornlämningsregister, men inga skyltar leder till det. Det ligger ungefär 70 meter in i skogen väster om Porkalavägen – cirka 150 meter norr om vändplatsen där den allmänna vägen upphör, strax mitt emot infarten till den sydligare av de två resliga kommunikationsmasterna nere på udden.
Under sin resa i Finland 1614 gjorde Gustav II Adolf en avstickare till platsen, där han hört att man funnit koppar.
I ett brev daterat den 17 maj 1614 ger kungen i uppdrag åt Jöran Hansson att inleda malmbrytning här. Möjligen var det Hansson som ursprungligen gjorde malmfyndet i Porkala. Samtidigt befalldes länsfogden att ställa fem man till Hanssons förfogade.
Arbetet inleddes på allvar och såg ut att kunna ge rejäl utdelning. I början av år 1615 meddelade Hansson att även silver hittats i dagbrottet och prover sändes till Stockholm.
Verksamheten kom upp i varv. Själva brytningen skedde så att berget hettades upp genom vedeldning, varefter vatten hälldes på de heta partierna som sprack och lösgjordes i flak och bitar. Dessa kunde sedan krossas. Metoden kallas tillmakning.
– Det är en ganska effektiv metod, säger Kari A. Kinnunen och berättar att även kvinnor kunde vara engagerade i gruvarbetet under den här tiden.
Traktens bönder befalldes leverera ved till gruvan och även ställa upp genom dagsverke. Hansson och hans styrka försågs med förnödenheter och hade fritt uppehälle.
Gav order
Under den här tiden grundades flera nya bruk i det svenska riket och även gruvdriften växte. Speciell vikt lades vid landets östra del. Satsningarna sågs som ett nationellt intresse och kungen var mån om att projekten gick framåt.
Han höll ett öga också på gruvan ute på udden i Kyrkslätt. I ett brev daterat på Åbo slott 7 mars 1616 ger kungen noggranna förhållningsregler till länsfogden att med största skyndsamhet leverera linor, stångjärn och annat till gruvan så att arbetet där inte fördröjs. Fogden uppmanas påskynda arbetet och påminns om att han svarar för försummelser. "Rätte digh här effter!" skriver kungen.
Två månader senare gav kungen order om att ett smältverk och flera andra byggnader skulle uppföras i anslutning till bergsbruket. En personal på 16 personer, däribland bergsgesäller, smeder och eldare, ingick i planerna.
Vad som förverkligades av det storstilade projektet är okänt. Under sommaren 1616 utförde i varje fall bönderna ett stort antal dagsverken vid dagbrottet, men i september gav kungen order om att verksamheten ska läggas ner.
I november stod gruvan öde. Den gav av allt att döma inte tillräckligt med fynd.
Blyglans
Det som troligen hittades här, möjligen vid sidan av andra metaller, var blyglans. Det här blygråa sulfidmineralet har en viss silverhalt och kallas även silvermalm.
Kari A. Kinnunen säger att man gott kan kalla dagbrottet i Porkala för en silvergruva.
– Det är den term som användes i landet för gruvor där man hittade blyglans.
Kinnunen har i forskningssyfte tagit mindre prover vid lämningarna i Porkala, men inte hittat rester av vare sig silver eller blyglans. Däremot har han identifierat järnsulfider, som är en kemisk förening av järn och svavel.
Till vardags jobbar Kinnunen i forskningscentralens forskningslaboratorium med ädelstenar och ädelmetaller. De historiska gruvorna har han bekantat sig med närmast av eget intresse. Han är också medförfattare till en skrift om gamla gruvor i huvudstadsregionen. Den utkom år 1994.
Källor:
Fleege Uno A. & J. E. Rosberg: Kyrkslätts socken. Dess natur, utveckling och historia. 1901.
Lappalainen Mirkka: Pohjolan leijona. Kustaa II Adolf ja Suomi 1611–1632. 2014.
Porkala ungdomsförening & Sigbritt Backman: Porkala – byn vid havet. 2004.
Puustinen Kauko: Kirkkonummen Porkkalan kaivos 1614–1616. Artikel i Geologi nr 61. 2009.
Museiverkets fornminnesregister.