Finskt mode – hög risk eller hög potential?
Konstnärligt står finskt mode på hög nivå, men den affärsmässiga sidan borde utvecklas. Det säger Martta Louekari, initiativtagare till modeevenemanget Pre Helsinki.
Pre Helsinki som inleds i dag, onsdag, ordnas nu för tredje gången. Tanken är att evenemanget ska hjälpa unga finska modeskapare att nå ett bredare publik, både internationellt och i hemlandet. Samtidigt vill Pre Helsinki väcka finansiärernas intresse.
– Under de senaste fem åren har det uppstått en ny våg av finska modeskapare som fått internationell synlighet. Pre Helsinki är ett försök att ge fart åt den här utvecklingen, bland annat genom att sammanföra de rätta aktörerna, säger Martta Louekari, som tillsammans med Miia Koski är initiativtagare.
Enligt Louekari beror det internationella intresset på att finsk formgivning rör sig i gränslandet mellan mode och konst. Som marknadsområde är Asien – framför allt Kina och Japan – mest intressant för de unga finska modeskaparna.
– Den konstnärliga biten fungerar bra, men som affärsverksamhet har finskt mode inte riktigt tagits på allvar, säger Louekari.
Det här är problematiskt inte minst ur finansieringssynvinkel. För ett litet och nystartat modeföretag kan utomstående finansiering vara avgörande eftersom processen är lång från formgivning tills eventuella pengar börjar strömma in.
I Finland har det traditionellt varit formgivaren själv som ansvarat också för den ekonomiska biten. Här borde det enligt Louekari finnas folk som har större affärsmässigt kunnande.
– Lyckligtvis ser utvecklingen ut att gå mot det bättre, säger Louekari.
Ett exempel på det är statliga Tekes nystartade program för inhemska modeföretag.
– Man börjar inse att också kreativa branscher har potential. Mode är en bransch med möjlighet att profilera Finland utomlands, säger Miia Koski.
Förvånande nog säljer många finländska modeskapare inte alls sina kläder i Finland, utan söker sig först till utländska marknader.
Det beror enligt Koski på att finländarna i internationell jämförelse spenderar lite pengar på kläder och då hellre väljer stora och kända märken. För affärerna är det mera riskfyllt att ta in okända märken.
– Vi borde vara stoltare över inhemska märken, säger Koski.
För vågat i Finland
Formgivaren Sasu Kauppi som 2011 startade klädmärket med samma namn, säljer största delen av sina plagg i Asien. En del säljs också i London och USA – men inget i Finland.
– Det beror i första hand på min estetik, den är lite för vågad för finländarnas smak som föredrar mera sparsmakat, säger han.
Också Koski ser finansieringen som en stötesten.
– Investerarna betraktar det här som en högriskbransch även om modebranschen är en av världens största. Det är paradoxalt, säger Sasu Koski.
I motsats till flera andra i branschen säger Frank Svenfelt, vd på Samuji, att det inte har varit svårt att locka privata investerare. Det kan i viss mån kan bero på att han själv har bakgrund i finansvärlden – Svenfelt har tidigare jobbat på investeringsbanker i London, USA och Dubai, och säger att det kan vara en fördel att komma utifrån.
– Visst skiljer sig modebranschen från många andra branscher, men om man betraktar den som ett varumärkesbyggande är likheterna trots allt många.
Samuji grundades 2009, men 2012 var det första året företaget fick intäkter från försäljning. I dag, tre år senare, räknar Svenfelt med en omsättning på 1,7 miljoner euro.
Samuji har två affärer i Helsingfors som står för 45 procent av företagets försäljning medan 55 procent går på export.
Av exporten står Europa för hälften medan Asien och USA delar på den andra hälften. Den stora tillväxten väntar Svenfelt från exporten, som hittills fördubblats för varje år.
För Samuji har det varit viktigt att bygga upp ett starkt varumärke.
– Visst, det är kläder vi tillverkar, men det som bär på lång sikt är ett varumärke som kunderna associerar oss med. Andra företag kan ha andra mål och strävar kanske inte ens att växa ekonomiskt, utan ser den artistiska biten som det viktiga, säger Svenfelt.
Det som gjorde honom övertygad om företagets potential var när han tittade på svenska märken som Acne, Filippa K och Tiger, och såg att det på tio år går att växa till en omsättning på över 50 miljoner euro.
– Det är möjligt att växa snabbt med ett relativt litet kapital. Vi har till exempel lagt ut all tillverkning till underleverantörer.