Förbjuden kärlek under förbudstid
Ibland kan en kort kärlekshistoria sätta så djupa spår i en människas liv att man ännu under sina sista levnadsdagar gång på gång väcker det minne, som en gång fick hjärtat att slå ett extra slag, till liv.
De gör det igen. Järsö uf:s teatergrupp har för femtonde året i rad satt upp en pjäs där karismatiska personligheter på ett proffsigt sätt tar plats på scen. Regissör och textskrivare Crista Åberg har lyckats vaska fram säregna drag hos samtliga åtta skådespelare, inklusive henne själv. Efter en paus på tolv år kliver hon nämligen själv upp på scenen i tre små roller för att få dynamiken i pjäsen att fungera och för att de övriga skådespelarna ska kunna gå in i sina roller, utan att behöva göra andra små biroller som tidigare varit aktuellt.
Färgstarka karaktärer
I en liten byhåla någonstans i Finland på det glada 1920-talet, det vill säga under förbudstiden, hittar vi förutom trovärdiga kärlekskranka lokalpolitiker (Mats Wikner och Marcus Åberg) som helt saknar kapacitet att göra annat än dricka spetsat te, också den blyga krögaren Josephine (Mickan Högnabba) som genom desperata handlingar försöker hitta kärleken. Hennes främsta mål är en lika fumlig medicinare (Rasmus Kylander) som under ett läkarbesök tar tillfället i akt att känna lite extra på patienten, i det här fallet Josephine, som han finner attraktiv.
– Det gör ingenting, doktorn är så varsam, mumlar den uppenbart exalterad Josephine.
Förgyller pjäsen med sång gör krogens servitriser, varav den ena (Malin Stenman) drömmer om ett liv som artist medan den andra (Ida Axelsson) mest brinner för att slåss. Det får hon för övrigt tillfälle att göra då nykterhetssekreteraren (Crista Åberg) i byn tjallar för polisen om lönnkrogens existens.
En udda fågel är ungkarlen (Miika Granö) som kommit till den lilla byn från storstaden, bara för att falla för en av servitriserna. Att han de facto inte är den löshäst han påstått sig vara får naturligtvis konsekvenser, mest för honom själv. När han blir dumpad av den unga fröken, som förståeligt nog känner sig bedragen, är han inte sen med att försöka ställa allting igen till rätta. Men då är det redan för sent.
Ännu sjuttio år senare på äldreboendets fysioterapipass minner han sig tillbaka till jäntan som fick honom att känna exceptionell livsglädje. På skakande ben och med darrig röst förkunnar han lite rörande att livet då minsann var toppen.
Det enda frågetecken som uppstår under pjäsens gång är varför den unga mannen kommit till den lilla byn. Därmed står det också oklart av vilken orsak ramberättelsen måste utspela sig under förbudstiden. Krogen kunde vara vilken som helst, förbudstiden och den olagliga spriten utgör inga för handlingen avgörande hörnstenar, utan snarare en lösryckt stomme för en mycket viktigare kärleksberättelse, som också i sin tur hade kunnat ges mer plats och djup.
Scennärvaron begeistrar
Att teatergänget är sammansvetsat syns i energin på scenen. Inte minst i skådespelarnas kroppsspråk, i den icke existerande rädslan för tystnad och de fasta blickarna under intima sånger samt i det för dem ovanliga dansuppförandet. Koreografi i sångnumren har förekommit i tidigare pjäsuppsättningar men aldrig i samma utsträckning som nu.
Att Järsö teatergrupp gått in för en faktisk dansuppvisning med både pardans, voltliknande rörelser och pyramidkonstellationer, tar teatern till en helt ny dimension i positiv bemärkelse. Den fart som infann sig på scenen är en hittills outnyttjad underhållningsresurs som gärna får återkomma i framtida uppsättningar på scenen i Bergåsa.