Busshärvan långt ifrån löst
Föräldrar och beslutsfattare försöker ännu förgäves få pli på skolbusstrafiken i Kyrkslätt. HRT är som teflon, ingen vilja att lösa problem finns, lyder kritiken.
Ända sedan Helsingforsregionens trafik övertog ansvaret för skolskjutsarna i Kyrkslätt i höstas har föräldrar och beslutsfattare försökt få bukt med problem som förseningar till skolorna, onödiga bussbyten, att barn blir lämnade kvar på hållplatserna på grund av glömda busskort, att de tvingas korsa vägar med livlig trafik och gå långa sträckor längs farliga vägar till hållplatserna.
Enligt fullmäktigeledamot Denis Strandell, som också sitter i samhällstekniska nämnden, har HRT under hela processen agerat likgiltigt till bekymren och vägrat ta kritik till sig.
– Man bagatelliserar problemen och visar ingen vilja att serva kunden, i det här fallet skolbarnen. Beslutsfattarna i kommunen känner sig helt maktlösa inför HRT.
Samma känsla har föräldern Fredrik Åkerlund som engagerat sig i frågor om skolskjutsar, men enligt honom är det inte ensamt HRT som bär skulden för att förbättringar inte görs. Han riktar i stället en känga mot kommunens tjänstemän. De borde, liksom beslutsfattarna, föra invånarnas sak anser Åkerlund.
– Just nu känns det som om tjänstemännen blivit våra fiender, jag kan inte längre räkna med dem. De försöker inte lösa våra problem trots att vi föräldrar ofta rentav kommit med ett lösningsförlag och färdiga modeller för hur skolbussarna borde köra. I stället gör man allt, verkar det som, för att förklara varför man inte tänker ändra på det som HRT fastställt. Tjänstemännen borde våga stå på sig och kräva mer av HRT.
Tröttnade på nekande svar
Strandell bestyrker att tjänstemännens svar på motioner eller föräldrars vädjan som kommit upp i nämnden aldrig besvarats med en möjlig lösning.
– Däremot har man lagt ner mycket tid på att i upp till fem sidors text utförligt förklara varför problemet inte ska åtgärdas. Var finns viljan att försöka frågar jag också mig. Varför sitter tjänstemännen uppe i sitt elefanttorn och menar att de som yrkesmänniskor bättre har koll på hur trafiken borde skötas, än de föräldrar som dagligen ser vilka reella problem som finns?
Senast för en vecka sedan gick nämnden emot ett tjänstmannaförslag som gällde hållplatsen för skolbarn i Masaby. Det fanns en önskan om att barnen inte skulle behöva korsa en farlig väg utan att bussarna i stället skulle köra in på skolgårdens, för det ändamålet byggda busshållplats och lämna barnen tryggt där. Enligt förslaget gick det inte att ordna på grund av att det skulle rucka på HRT:s tidtabeller.
– Det var ett praktexempel på att ingen ens försökt utreda möjligheten att köra in på skolgården. I stället för tjänstemännen HRT:s sak, vilket kanske beror på att de också uppfattar HRT som en omöjlig samarbetspartner. Det är oroväckande och ger oss beslutsfattare en bra läxa i hur det skulle vara att integreras i metropolområdet. Beslut som påverkar din vardag fattas lång ifrån dig och du kan inget göra. I det här fallet betalar vi redan för en tjänst och måste därför våga kräva att servicen fungerar på ett för oss önskvärt vis, säger Strandell.
Enligt honom gömmer sig HRT bakom sin princip att de inte lovat erbjuda skolskjutsar i Kyrkslätt, utan kollektivtrafik.
– I praktiken har det betytt att HRT:s bussar enbart stannar på vanliga hållplaster, alltså inte inne på skolgårdar. Samma principer ska gälla i Kyrkslätt som i Esbo och Helsingfors menar de, men missar då en viktig poäng, nämligen att behovet av kollektivtrafik på landsbygden inte kan liknas vid den i större städer. Vi i nämnden har nu krävt att HRT:s bussar ska köra in på skolgården i Masaby, det kan inte vara så svårt att justera sin tidtabell med några minuter, säger Strandell, nu upprörd.
– Det är första gången jag ser att beslutsfattarna går emot ett tjänstemannaförslag på det sättet. Jag lyfter på hatten åt er, säger Åkerlund tacksamt.
Grisen i säcken
Grundproblemet enligt honom är att kommunen tagit ett principbeslut om att HRT ska sköta skolskjutsarna för en viss prislapp - inte enligt ett visst mönster.
– Det enda krav som kommunen ställde var att transporterna inte får kosta mer än 6 miljoner euro under ett läsår. Det lovade HRT leverera, men inte ett ord sades om på vilket sätt det skulle ske.
Det finns inte en tillräcklig kompetens för eller erfarenhet av upphandling i kommunen pekar Strandell på. Kravet på HRT borde ha varit att beakta hur skjutsarna organiserats hittills.
– Tack vare många års finjustering fungerade bussnätverket tidigare effektivt, smidigt och tryggt för alla inblandade. Varför strunta i de lösningarna och rita om rutterna från rent bord, bara för att sedan märka att över hälften av turerna kör tomma? Det kostar oss skattebetalarna många onödiga pengar.
Strandell ger som exempel Långviksbussarna som förr bestod av två morgon- och två kvällsturer. I dag är de tio till antalet, vilket i praktiken betyder att sex av dem kör tomma. Samma sak gäller bussarna som trafikerar dagtid mellan Veikkola och centrum.
– Grundtanken att införa bättre kollektivtrafik i Kyrkslätt är god, men eftersom de flesta har två bilar på gården och är vana att köra dit de ska har ett behov inte ännu kunna skapats. Däremot finns det ett skriande behov dagligen att komma tryggt till skolan, som HRT helt väljer att strunta i. Skolbarnen är Kyrkslätts främsta kollektivtrafikkunder, en samkommun som ställer sig likgiltig till att barnens skolväg ska vara trygg vill jag inte samarbeta med.
Föräldrar kan själv påverka
Åkerlund är inte fullt så kritisk till HRT som Strandell. När han i höstas insåg vidden av problemet tröttnade han snabbt på att kontakta kommunen i frågan, eftersom det politiska maskineriet är långsamt och tjänstemännens ovilja att hjälpa blev uppenbar, och i ställe kontaktade han direkt HRT.
– Jag var redan beredd att kasta in handuken, men gjorde ett sista försök att få en busstur till Österbyvägen där jag bor. Jag samlade ihop föräldrar och tillsammans kontaktade vi HRT som beviljade oss en minibuss som nu går längs vägen varje vardag klockan åtta. Börjar min son skolan tidigare så beställer vi minibussen två veckor på förhand och så plockar den upp honom vid dörren, berättar Åkerlund men ångrar plötsligt sin frispråkighet.
– Jag har dålig erfarenhet av att öppet berätta om våra personliga lösningar. Plötsligt hittar en tjänsteman en paragraf som säger att vi inte har rätt till att åka minibuss på morgonen.
Strandell applåderar Åkerlunds initiativ, men han är också rädd för att barn kan fråntas smidiga lösningar om de anses vara orättvisa i förhållande till andra skolelever.
– Det är problemet, att vi stirrar oss blinda på rättvisa. Jag tror knappast det är bort från någon annan att barnen vid Österbyvägen nu kan komma ut till Vecklax med en minibuss och sedan åka vidare därifrån till antingen svenska skolan i centrum eller finska i Masaby.
Enligt Strandell har föräldrarna haft en avgörande roll för att de mest akuta förändringarna över huvud taget gått att genomföra under året.
– Utan deras påtryckningar hade eleverna ännu försenat sig till skolan eller blivit ämnade vind för våg på busshållplatserna. Ännu finns mycket att förbättra. Onödiga, så kallade tomma turer ska bort och saknade, gamla turer läggas till.
HRT har uppgett att de vid årskiftet 2015-2016 gör en lägesutvärdering. Både Strandell och Åkerlund tycker det är skrattretande att barnen ska behöva lida i ett och ett halvt år innan justeringar görs.
Åkerlunds förhoppning är att tjänstemännen börjar förhandla med HRT om smidigare rutter.
– För att få smidiga linjer till nästa höst bör tjänstemännen komma med ett förslag till förbättring nu, annars har vi samma problem nästa höst.
Strandell anser att HRT självmant borde medge att problem fortfarande finns, för att sedan börja samla in data om var skon klämmer.
– Nästa höst hoppas jag att allt fungerar smärtfritt. Om så inte är fallet tycker jag personligen att Kyrkslätt på allvar måste fundera på att säga upp kontraktet. Jag vill också uppmana föräldrar att inte resignera. Kom ihåg att även stora fartyg kan vända, men det sker sakta.