Barnen trivs på den stora ljusa gården
Föräldrarna och barnen verkar nöjda med den tillfälliga baracklösningen för daghemmet Finnsbacka. Personalen ser mer kritiskt på arrangemanget.
Solen skiner för första gången på länge över den isiga grusplanen där Finnsbacka daghem numera håller till. Barnen har kommit ut för eftermiddagslek och både gungor och klätterställningar blir snabbt upptagna.
Chrystal Alondra klättrar upp i en babygunga och får fart av mamma Marite som kommit för att hämta henne.
– Allt är nytt och spännande här tycker Chrystal. Hon tycker till och med att maten smakar bättre än på det gamla stället. Själv tycker jag att barackerna fungerar bra som en tillfällig lösning. Vissa människor bor ju i baracker hela livet. De kan nu för tiden vara hur fina som helst, säger Marite.
Lite kalla är golven inomhus, men det har de löst genom att sätta sockor på dotterns fötter varje dag. Att gården är stor och ljus tycker Marite är särskilt bra.
– Här finns tillräckligt med plats för lek. Ett tak skulle ännu vara bra med tanke på soliga sommardagar, så att barnen kunde ha en skuggig plats att leka på.
Föräldern Matti Tanskanens tankar går i samma banor som Marites.
– Här finns inga träd som skymmer gården under riktigt heta dagar. I övrigt är gården både rymlig och rolig.
Tanskanen är glad över att hans son inte längre behöver hålla till i ett mögligt hus som Finnbacka var.
– Det är klart att man tänker på vad som kunde ha hänt om barnen vistats där länge. Det är bra att kommunen bygger ett nytt friskt daghem.
Goda och mindre goda sidor
Ställföretrådande föreståndaren Pirjo Aspelund berättar att flytten från det gamla stället till barackerna inte gick särskilt smidigt.
– Det var ett flyttkaos eftersom allt som skulle med från gamla stället skulle tvättas noggrant. Alla textiler och pysselmaterial fick vi slänga för att inte riskera att få möglet med.
Flytten skulle äga rum redan i november, men dröjde eftersom barackerna ännu inte var inflyttningsklara då. Nu, efter nästan två månaders vistelse i de tillfälliga byggnaderna, börjar hon känna sig hemmastadd.
– Utrymmena fungerar helt okej. Fler lite mindre rum skulle vi behöva för att kunna arbeta i små grupper. Vi har varit tvungna att lösa det så att hälften av barnen är ute medan andra hälften pysslar inomhus.
Att alla barn, förutom de allra yngsta, ska gå till den mellersta baracken för att äta är inte heller särskilt ändamålsenligt anser Aspelund. För varje måltid – frukost, lunch och mellanmål – måste barnen gå över den hala gården. Gruppen med de yngsta barnen blir serverade i sin egen barack.
– Då man vet att det är tillfälligt går det an. Föräldrarna är i varje fall glada över att veta var deras barn ska vara de kommande åren. Det var länge oklart.
Måste få kosta
Det goda med att vara i barackerna är att slippa den hälsovådliga inomhusluften anser Aspelund, som själv aldrig fick några symtom av möglet.
– Många av mina kollegor böt arbetsplats och ibland kände jag själv på eftermiddagen att ögonen sved. Vi kunde inte längre vara kvar i huset.
Hon tycker det är synd att lösningen med baracker blivit så dyr för kommunen. Samtidigt anser hon att det skulle ha varit kommunens uppgift att förebygga att Finnsbacka daghem förföll.
– Man måste se sig själv i spegeln. Ett trettio år gammalt hus ska inte läcka och borde hålla längre än så.
Att det nya daghemmet byggs på den gamla platsen gläder Aspelund.
– Det är närmare centrum än alternativet Ravals skulle ha varit. Vi kommer att ha nära till biblioteket och ishallen, precis som vi har nu här i barackerna.