Kopparnäs-segern består efter fyrtio år
Om bara hälsan och krafterna tillåtit skulle Erik Krogell gärna ha hjälpt likasinnade i Pyhäjoki-trakten att mobilisera motstånd mot Fennovoimas planerade kraftverksbygge.
Sin inställning till kärnkraften har varken han eller Gustaf Sundman ändrat under decennierna som gått sedan de aktivt engagerade sig i kampen mot Imatran Voimas kärnkraftverksprojekt i Kopparnäs, Ingå.
"Säker och billig..."
Sundman har inga problem med att förklara varför:
- "Säker", sade de då på 70-talet, och "billig" och "ger arbetsplatser", säger han.
– Säkerheten har vi fått svar på genom Tjernobyl och Fukushima. Något tal om billighet blir det inte på Olkiluoto 3, som väl blivit dubbelt så dyrt än det skulle.
– Och arbetskraften kommer oftast från Polen eller Estland, där har våra egna jobbare ingenting att hämta.
Unikt resultat
I slutet av oktober 1974 grundades Aktionsgruppen mot kärnkraftverk i Kopparnäs, Ingå.
Fortfarande ser eldsjälen, Sjundeåbon Erik Krogell resultatet av ansträngningarna då som helt unikt.
– Vi är de enda som har stoppat ett kärnkraftverk i planeringsskedet, säger han.
– I Österrike stoppade man ett kärnkraftverk efter att det hade byggts färdigt, säger Ingåbon Gustaf Sundman, en annan av centralgestalterna i det lokala motståndet mot etableringen.
Upp till 6 000 MW
Fortums föregångares, statliga bolaget Imatran Voimas planer på en massiv etablering i Kopparnäs omfattade som mest kärnreaktorer med en sammanlagd effekt på 6 000 megawatt.
– Det skulle ha varit mera än vi har nu, också om man räknar med Olkiluoto 3, säger Sundman.
– I Ingå skulle det ha betytt stora omvälvningar, gamla Ingåbor skulle inte ha haft någonting att säga till om i sin hembygd.
Behövde mobiliseras
Hos Erik Krogell tändes den första gnistan på en middag i Karskog, den 25 oktober 1974.
Det blev tal om kärnkraften och dess faror, en inblick i ämnet hade han fått av sin vän Sven Pettersson med kontakter till brittisk expertis.
Några groggar och Fänrik Stål hjälpte insikten på traven: här behövde det mobiliseras, och någon som mobiliserar.
– Ingen fanns som ropte folket samman, citerar Erik Krogell dikten Molnets broder, favoriten sedan barnaåren.
Den sammankallarrollen hoppade han i mer eller mindre huvudstupa. Bara två dagar efter middagen hölls ett första regelrätt möte hemma hos honom på Agustas i Engesby, sedan följde i rask takt tre möten på Borgvik.
Över 70 procent
Aktionsgruppen grundades och fick fast förankring i Ingå och Kyrkslätt likaväl som i Sjundeå, och kom med andra ord att täcka samma område som den några år äldre samarbetsparten Ingå-Sjundeå-Kyrkslätts miljövårdsförening.
Gruppen vilade inte på hanen, utan inledde omgående en namninsamling som fick ett överväldigande gensvar: i Sjundeå sade 1 808 personer eller drygt 77 procent av invånarna ett rungande NEJ till etableringen.
Av Ingåborna skrev i första skedet 1 744 eller 66 procent på protestlistorna, också där sprängdes senare 70-procentsgränsen.
Kollade listor
Inte för intet var namninsamlarna nitiska.
Erik Krogell berättar hur han, med tanke på återbesök, noga höll reda på vem i vilka hushåll som skrivit på – och småler åt minnet av hur han i sin insamlariver kom att förirra sig över Lojogränsen.
Men det påverkade inte resultatet i Sjundeå, är han noga med att framhålla.
Bara myndiga Sjundeåbor beaktades i slutredovisningen, det såg Rolf Lönn till då han granskade listorna.
– Han kände Sjundeåborna utan och innan, säger Krogell, och tänker så här i efterskott med tacksamhet på alla dem i bygden som på olika sätt engagerade sig för den gemensamma saken.
Jernström stödde
Delaktig av tacken blir också VN:s dåvarande chefredaktör Frank Jernström, för bistånd i samband med ett av de informationsmöten – med utländsk expertis på plats – som aktionsgruppen arrangerade i Finlandiahuset.
Omdömet om Jernströms kollega Jan-Magnus Jansson blir inte lika nådigt, att få insändare publicerade i HBL lär inte ha varit lätt.
Informationsmöten och demonstrationer
Själv spelade Erik Krogell en av de mest centrala rollerna i kampen, vare sig det gällde att samla in namn, arrangera informationsmöten eller iscensätta lokala demonstrationer.
Som den gången i Åvik, då något hundratal demonstranter protesterade mot Finska kabelfabrikens och IVO:s ansökan om att få höja vattennnivån i Vikträsk och Pickala å, i syfte att bland annat säkra processvatten till Kopparnäs.
På syneförrättningen där hettade det till rejält, likaså vid ett möte i Degerby där IVO:s informationschef höll på att råka illa ut.
Studentchampagne
Men inte heller jubel och segeryra saknades, spåren är tydliga i Erik Krogells gästbok.
Till en början hade beslutsfattarna i Ingå förhållit sig i princip positiva till IVO:s planer. Men den 23 maj 1975 förkastade fullmäktige med 10 röster mot 9 en ny byggnadsplan för Kopparnäs, och återtog samtidigt upp ett tidigare beslut om att planlägga området med tanke på ett kärnkraftverk.
I samband med fullmäktiges sammanträde demonstrerade man i Ingå. Beslutet uppfattades bland aktivisterna som en viktig delseger, väl värd att fira. I familjen Krogell råkade det samma vår finnas en abiturient som just klarat sin examen.
– Vi drack upp Gittas studentchampagne, säger Erik Krogell och visar gästbokens uppsluppna kråkfötter från just den kvällen.