I Pojo vågar familjen Aldali gå utomhus
Tacksamhet och trygghet. Det är ord som återkommer när Moamar Aldali berättar om familjens flykt från Syrien till Libanon och vidare till tryggheten i Pojo.
RASEBORG Hej, säger alla sju barn i tur och ordning, säger sitt namn och tar i hand när vi ringer besöker dem i en höghustrea i Pojo kyrkby.
Lilla Shatha ,som snart fyller tre år, gör efter de äldre och får med sitt glada ansikte alla att slappna av.
Hon är också den som ogenerat ställer sig framför kameran och som gillar att titta på bilderna i kameran medan de äldre är försiktigare.
Fadern Moamar Aldali för familjens talan, sekunderad av hustrun Fatema som har ett uttrycksfullt kroppsspråk.
– Vi var ett år i Tripoli i Libanon efter att vi lämnade Syrien. Det var ett mycket tungt år för hela familjen. Där var mycket våld och vi vågade inte låta barnen gå ut. Vi var som fångar i bostaden och blev rädda om någon knackade på dörren, säger Moamar Aldali.
De äldsta sönerna 20-åriga Mossa och 17-åriga Yusuf lyssnar med allvarliga miner och lyder sin mors minsta vink vid serverandet av chai te och småbröd.
14-åriga Ibrahim och 11-åriga Ahmed samt småflickorna Mareen, 8 år och Shahed 5 år, håller mest till i ett annat rum.
Samtalet tolkas från arabiska till finska av Bassel Badawieh, som sedan en tid tillbaka är bosatt i Bromarv.
Omtumlade
Bassel jobbar på invandrarbyrån i Raseborg som handledare och tolk för de sammanlagt åtta syriska flyktingfamiljerna av vilka de flesta är bosatta i Karis.
Själv har han kommit till Finland som femåring och han har en finländsk mamma. Tidigare har han jobbat med integrationsfrågor i Åbo.
– Det känns mycket meningsfullt att försöka hjälpa de här familjerna tillrätta. Jag har haft tät kontakt med dem ända sedan de landade på flygfältet.
Han förklarar att familjerna varit så kort tid i sitt nya hemland och har så svåra erfarenheter bakom sig att de ännu är ganska omtumlade.
– Det är en stor sak att komma bort från rädslan och plötsligt befinna sig i trygghet.
Det är endast tre veckor sedan familjen Aldali kom till Finland.
Det enda viktiga
I Syrien finns fortfarande några av Moamars bröder, men de vågar inte ta kontakt med dem av rädsla för att de ska råka illa ut om det kommer utrikessamtal.
Moamar uppger att familjen varken litade på regeringen eller rebellerna - båda sidorna utövade våld.
De flesta civila befinner sig i kläm mellan de stridande parterna.
Efter att några gånger ha flyttat till lugnare områden i Syrien beslöt sig familjen för att fly till Libanon där de hade bekanta.
Moamar blev emellertid fängslad vid gränsen. I 45 dygn var han avskuren från familjen utan att veta hur de klarade sig. När han blev frisläppt förenade han sig med familjen i Tripoli.
– Det enda som nu känns viktigt är att familjen är trygg.
Inte i läger
FN:s flyktingverksamhet i Libanon får mycket beröm av familjen Aldali som satt en ansökan om förflyttning till ett annat land genast efter ankomsten till Libanon. Helst ville de till Skandinavien som har rykte om sig som demokratiskt och tryggt.
– Vi behövde bara visa våra identitetshandlingar så togs vi emot. Men många som flyr har inga papper alls med sig. Också de får hjälp.
Syrier med släktingar eller andra kontakter i Libanon - eller i Jordanien dit många också har flytt – kan komma över en bostad. Övriga bor i läger. Familjen Aldali behövde aldrig bo i läger.
Tacksamhet
Fatema och Moamar vill framföra sin tacksamhet till finska staten, och till alla som hjälpt dem.
Fatema sätter båda händerna till sitt hjärta i en gest som visar tacksamhet när Moamar och tolken nämner handledaren Paula Vilkama och vänfamiljen som ställt upp på olika sätt.
De vill också rikta ett tack till Emmaus i Ekenäs som donerade dem möbler till bostaden. Där finns tre olika soffor, några soffbord, sängar och matbord, samt mattor på golvet. I övrigt är det ganska tomt.
De tre yngre skolbarnen har redan börjat i förberedande undervisning och de äldre skall snart börja på språkkurs i Karis. Det gäller också föräldrarna.
De hoppas i framtiden kunna jobba och försörja sig själva i sitt nya hemland.
– Många tror att flyktingar och invandrare inte vill jobba, men det stämmer inte. De vill gärna jobba bara de får en chans, säger Bassel.
Jordbruk, teknik, medicin
Moamar har i sitt hemland jobbat som jordbrukare och allra helst skulle han ha en bit jord att bruka även här. Då kunde han använda sin yrkeskunskap.
Mossa skulle gärna utbilda sig till ingenjör och Yusuf har ända sedan liten drömt om att bli läkare. Båda är beredda att jobba hårt för att nå sina mål.
– Men språket kommer först, säger Mossa.
De första intrycken av Finland och boendeorten Pojo är att naturen är vacker. De har också noterat att människor tittar vänligt på dem.
– Man kan se det på ögonen. Folk är inte fientliga som i Libanon. En del till och med hälsar och ler fast vi inte kan prata med dem.
– Välkommen att hälsa på oss igen. När som helst, säger Fatema och trycker min hand.