"Produktionsansvar inget för privata vårdaktörer"
– Aktörerna inom den offentliga sektorn kan inte ta hand om alla former av social- och hälsovårdsservice som behövs, säger forskningsprofessor Ilmo Keskimäki från Institutet för hälsa och välfärd, THL
– Produktionsansvaret handlar mera om att integrera, sade Keskimäki.
Keskimäki talade vid Terveyspalvelualan liittos, den privata hälsovårdssektorns arbetsgivarförbunds höstseminarium i Kyrkslätt, och knöt samtidigt an till seminariets tema med att visa den roll som de privata serviceproducenterna primärt kommer att spela efter social- och hälsovårdreformen, nämligen producera vård, inte organisera eller axla produktionsansvaret.
"Svårt att se"
– Jag har svårt att se att vi skulle övergå till ett system där produktionsansvaret finns hos någon annan än en aktör på den offentliga sidan, sade Ilmo Keskimäki och påminde om THL:s rekommendation om att fördela det ansvaret mellan fyra-fem producenter per social- och hälsovårdsområde.
– Producenter i storlek med de nuvarande sjukvårdsdistrikten.
Höga ambitioner
Målsättningen med vårdreformen uppfattar Keskimäki som ambitiös, också internationellt sett.
– På inget annat håll har man strävat efter en så här stark integration.
Det innebär å andra sidan att mycket återstår att göra – bland annat att sätta bättre fason på styrmekanismerna, överväga i vilken mån man ska lita till köptjänster, och grunna på hur utomstående produktion ska integreras med egen.
"Överdrivna förhoppningar"
Negativ befolkningsutveckling och icke-hållbar finansiering av social- och hälsovårdstjänster är två av reformens centrala bakgrundsfaktorer.
– Man har hyst ganska stora, kanske överdrivna förhoppningar om att via reformen råda bot på hållbarhetsgapet, sade Keskimäki och frågade sig vart pengarna går då kostnaderna ökar, före han själv svarade:
– Till den specialiserade sjukvården.
Löser inte allt
Pengarna går alltså inte till primärhälsovården. Vilket, uppenbarligen, har bidragit till en rätt lång gående enighet om problemen.
– Styrningen, ojämlikheten, tillgången på service, räknade Keskimäki upp, och slog fast:
Garanterat kommer man inte att lösa alla problem. Det man förnyar nu är de administrativa strukturerna, ordnandet.
Nästa steg, förutsåg han, blir att ta sig en titt på hur man tryggar finansieringen och allokerar och styr produktionen med tilldelning av pengar.
Börja nerifrån
Åtgärder som Keskimäki förespråkade var bland annat att bredda basen av serviceproducenter, låta valfrihet – mellan privata och offentligt producerade tjänster fungera som en drivkraft för förändring, se till att branschproffsen jobbar i rätt roller, och låta företagshälsovården igen fokusera på arbetsrelaterade hälsofrågor.
Också professorn i social- och hälsopolitik Juhani Lehto lyfte fram ett mera jord- och patientnära perspektiv, som motvikt till det mera byråkratiska ordnar-ditot i den kommande lagen.
Man borde ha tagit sig an arbetet med att bereda reformen nerifrån, från medborgarnas rättigheter och klienternas erfarenheter och den finansieringsbas man har att tillgå, ansåg han.
"Blir ett slit"
– Nog går det att ordna sjukvården enligt den här modellen. Men hur blir det med socialvård, förebyggande verksamhet och rehabiliteringen? frågade sig Lehto.
De utgör delområden som i hans ögon åsidosatts – liksom fallet också varit med demokrati och legitimitet.
Följdriktigt kom ett stråk av pessimism att gå genom Juhani Lehtos slutledningar.
– Gjutfel i lagen om ordnandet av social- och hälsovården kommer man att få reparera redan innan år 2017 (då den till alla delar tänkts träda i kraft).
– Att i praktiken verkställa reformen, det blir först ett slit. Och alldeles säkert blir det aktuellt med ändringar också efter 2017.