Med Bikupan som andra hem
Ekenäselever minns henne som läraren som tog dem med på lägeräventyr. I dag kretsar Thina Wikströms tillvaro mycket kring biståndsverksamheten Bikupan.
Papplådor märkta med en streckgubbe och ordet "ziema" står travade i det före detta bageriet vid Järnvägsgatan i Ekenäs. De innehåller vinterkläder för män, redo att tas med på Bikupans nästa biståndsresa till Lettland som går i oktober. Då kommer man bland annat att besöka ett ålderdomshem medan tidigare försändelser riktat sig till platser som ett barnhem och en internatskola för barn med utvecklingsstörning. Många är också de fattiga pensionärer och barnfamiljer som fått hjälp medan nyblivna mammor kunnat ge sin avkomma en drägligare start på tillvaron med mammalådan som man på Bikupan plockar ihop enligt finländsk modell. Misären som förekommer på andra sidan viken är större än många kan föreställa sig.
– Första gången jag åkte dit blev jag bestört. Även om jag själv vuxit upp under efterkrigstiden på ett litet grått torp med vedspis såg det aldrig så eländigt ut som på platserna vi besöker, säger Thina Wikström, en av eldsjälarna.
Nytta förenades med nöje
Biståndsverksamheten Bikupan fick sin början då Missionsboden, som är Ekenäs församlings loppmarknad, sökte vettig användning för sina överloppsvaror. Inledningsvis vände man sig till andra hjälporganisationer.
– Vi som var med tyckte att det skulle vara roligt att någon gång se vart det är vi skickar grejerna. Så vi pratade med Gita Lindholm som privat sysslat med samma sak och hon gav oss rådet att hyra en buss, säger Thina Wikström.
En buss till hälften fylld med turister och till hälften med saker åkte första gången ner till Lettland 2011. Efter det har två motsvarande resor gjorts medan man ungefär varannan månad kör ner grejer i en karavan bestående av två skåpbilar. Thina är nyss hemkommen från en sådan resa.
– Efter att man kommit hem vill man genast komma till Bikupan och fortsätta jobba. När man en gång varit där måste man åka på nytt.
Att verksamheten börjat sprida sig som ringar på vattnet gläder. Ett annat glädjeämne är Bikupans flytt från bageribyggnadens övre våning till det mer bekväma gatuplanet, vägg i vägg med Missionsboden.
Som ett halvtidsjobb
Hur mycket tid hon lagt ner på frivilligarbetet har hon inte räknat men hon uppskattar att sysslorna ungefär motsvarar ett halvtidsjobb. Att hon skulle bli fullt så engagerad i frivilligarbetet då hon efter pensioneringen började stå i Missionsboden hade hon inte räknat med. Möjligheten att göra gott har varit en drivkraft.
– Det ger mycket när man ser att man kan hjälpa.
Många hjälps åt med att granska och gå igenom alla donationer som strömmar in. En del saker tar turen via den egna verkstaden, eller stadens sysselsättningsverkstad Sic-Sac, medan andra hamnar i tvättkorgen eller sorteras bort till trasor.
Helt och rent, från vaggan till graven är ledstjärnan för det man tar emot och omfattar förutom kläder också saker såsom leksaker och husgeråd.
– På ett av ställena vi var in till under senaste resan hade man inte ens varsin kniv och gaffel.
Lägerpremiär på Skåldö
För den som gått i skola i Ekenäs är Thina Wikström ett bekant ansikte. Under de 15 åren hon var lärare i samskolan hann 1 200 elever passera revy. Hur många elever det hann bli under de 24 åren som lågstadielärare vet hon inte.
Hon började som gymnastik- och geografilärare men kom senare att rikta in sig på biologi, ett ämne hon tillsammans med Benita Björkell också skrivit en rad läroböcker i.
Det var också naturintresset som bidrog till att hon under slutet av 70-talet kom att vara med och introducera lägerskolkonceptet för eleverna i Ekenäs.
– Jag hade en kollega som tipsade om att det skulle ordnas en kurs i ämnet. "Du som springer mycket ute i skogen skulle kanske vilja komma med", tyckte hon. Så två från vår skola for i väg och blev bitna.
Seminarieskolans första lägerskola hölls 1978 på Skåldö. Hur de 100 sexorna skulle klara av alla umbäranden möttes med viss skepticism från föräldrahåll. Bland annat oroade man sig för barnens hygien.
Farhågorna kom dock på skam och Thina minns fortfarande hur en av flickorna, i samband med en av tvätturerna i internatbyggnadens bastu, upplevde det.
– "Jag har aldrig varit på ett läger där man fått tvätt' sig så här myki".
Se och lär
I många år var Thina också aktiv inom Lägerskolföreningen i Finland som i mitten av 90-talet köpte före detta Broby skola i Snappertuna för att använda som lägerskolcentrum. För två år sedan sålde föreningen huset.
– Det fanns ingen ekonomi i det längre, säger hon och beklagar att lägerskolverksamheten i dag av olika anledningar är på tillbakagång.
Vad var det som fick dig att fastna för konceptet?
– Jag är överlag övertygad om att det bästa sättet att lära sig är genom upplevelser och genom direkta studieobjekt. Man kan visserligen läsa om hur man mjölkar en ko eller rensar en fisk men är man med och gör lär man sig på ett annat vis och får också annan kunskap på köpet. Den andra goda biten med lägerskolor är den sociala.
Dagmamma
Den sociala biten är också en viktig del av engagemanget i Bikupans verksamhet.
– Arbetet ger innehåll, samarbetsglädje och gemenskap. Det bästa är att vi alltid har roligt tillsammans.
Mycket tid över för annat finns inte men hon går på gymnastik, har tidigare dansat line-dance och är helt uppenbart en 75-åring i god fysisk form. Förutom att ha ett förflutet som gymnastiklärare har hon också varit aktiv inom Ekenäs gymnastikförening där hon som en annan pionjärinsats var med om att starta mamma-barngymnastik på 70-talet.
– Jag har ett behov av att röra på mig, men det är inget jag har behövt fundera på. Det har gett sig av sig självt.
Förutom att underhållet av villan ger vardagsmotion finns ytterligare ett åtagande som hjälper hålla kondisen uppe.
– Jag är dagmamma åt min dotters två hundar.