Omsorgen står inför svår ekvation
Ann-Marie Lindqvists avhandling om personer med utvecklingsstörnings självbestämmanderätt visar på en motstridig utveckling. Målsättningar skärps, men resurser stryps.
Vilka faktorer har betydelse då personer med utvecklingsstörning skapar och utövar sitt medborgarskap i en boendekontext?
Det är en av huvudfrågorna i Ann-Marie "Ami" Lindqvists doktorsavhandling i socialt arbete vid Helsingfors universitet.
Hon är mån om att forskningen ska ha en praktisk betydelse. Därför lyfter hon fram många konkreta situationer, till exempel måltider i gruppboende, i sin avhandling. Hon betonar vikten av att se till både den praktiska vardagen och de organisatoriska strukturerna då man diskuterar hur personer med utvecklingsstörning skapar sitt medborgarskap.
- Yrke: Socialarbetare, forskare, lektor.
- Ålder: 60.
- Bor: I Dönsby i Karis.
- Familj: Man och tre vuxna barn.
- Aktuell med: Doktorsavhandlingen "Personer med utvecklingsstörning skapar och utövar sitt sociala medborgarskap - spänningsfält kring delaktighet".
En ny roll för personalen
Lagändringar går konsekvent i riktning mot ökat självbestämmande, vilket ställer krav på personalen, både vad gäller kompetens och attityd.
– Betoningen på självbestämmande, som är en gemensam process, kräver en ny roll för personalen men också för brukarna. Självbestämmande kräver en betoning på individuellt stöd och det är också en fråga om personalresurser. Med tanke på nedskärningsdiskussioner är det en stor utmaning, säger Lindqvist.
Målsättningen om delaktighet bör styra vardagen och personalen står inför utmaningen att balansera mellan brukarnas trygghet och självbestämmande.
Gruppens storlek inverkar
Lindqvist skriver i avhandlingen om personer med utvecklingsstörning som brukare då de är i en position som mottagare av service. Ett av resultaten är att verksamhetsenhetens storlek är av betydelse för hur mycket brukarna kan styra sina liv.
– I en större grupp är det svårare att kombinera gruppens välbefinnande och att ta i beaktande allas individuella behov.
Därför rekommenderas mindre enheter nu för tiden, men i praktiken blir enheterna större på grund av ekonomiska realiteter.
Lindqvist anser att storleken har betydelse men att det avgörande är de professionellas arbetssätt och planlösningar, som tar i beaktande möjligheter till social samvaro och enskildhet.
Mycket arbetserfarenhet
Sedan hon utexaminerades som socialarbetare från Svenska social- och kommunalhögskolan i början av 80-talet har hon – med korta undantag – arbetat inom Kårkulla samkommun. Då behörighetskraven höjdes till magisternivå började hon 2001 läsa vidare och i lördags disputerade hon.
– Målsättningarna i lagen kändes klara då jag jobbade som socialarbetare, men jag frågade mig varför det var så svårt att tillämpa dem.
En inkluderande studie
Avhandlingens andra huvudfråga är hur personer med utvecklingsstörning upplever delaktighet och hur hinder och förutsättningar visar sig för deras delaktighet i vardagen.
I denna studie har hon inkluderat brukarna som partner i själva forskningen. Lindqvist efterlyser mera inkluderande forskning av denna typ och hoppas kunna fortsätta gräva vidare i frågorna.
– Handikappforskningen är i sin linda i Finland, det finns hur mycket som helst att göra, säger Lindqvist.
Hennes avhandling är den andra som ges ut av Mathilda Wrede-institutet vid universitetet.