Farväl till stålmännen
– Förändringarna sker med blixtens hastighet inom industrin, säger Leif Stenwall. Han vill fånga historien om stålverket som inte längre finns.
Åskan har mullrat och regnet trummat mot taket under natten. Leif Stenwall och Ralf Flemmich tänkte filma ute på det före detta stålverkets gård, men måste ändra sig.
I stället står det provisoriska kaffebordet, en kabelrulle, i bilverkstadens tvätthall. Portarna är öppna ut mot Koverhars förr så heta hjärta, masugnen.
Dammet ligger tjockt över verkstad och inredning. Gräs och småbjörkar tränger upp ur asfalten. Området är öde.
Stillheten bryts av några gamla "stålmän": Jarl Holmberg, Kurt Arhippainen, Sture Holm och Ralf Flemmich, och "stålkvinnan" Ulla Lindström-Dahl.
– Vad ledsamt att komma hit och se förfallet, utbrister hon.
Den före detta personalchefen gick i pension 2008 och har inte varit här efter stålverkets konkurs sommaren 2012.
Alla bänkar sig runt rullen i hallen och utbyter senaste nytt.
– Hur är det med Ralfen? frågar Jarl Holmberg.
– Hördu, alla Koverharare är sjuka för de går till läkare. Men jag går aldrig till läkare, därför har jag inte något fel heller, svarar Ralf Flemmich.
– Jag har sett dig stiga ur bilen och du har nog något jäkla fel, invänder den pensionerade logistikchefen.
– De fem första stegen är värst. Efter det går det, flinar Flemmich.
Leif Stenwall avbryter munhuggandet. Han har samlat gänget för att höra om deras liv på stålverket och varför det gick som det gick.
Inspelningen är en del av en blivande film om stålverket på Hangöudd (se faktaruta). För som Stenwall konstaterar:
– Förändringarna sker med blixtens hastighet inom industrin.
Han har själv arbetat på Koverhar, några år på ritkontoret och senare som underleverantör.
Koverhar var mitt liv
Vid kabelrullen sitter en som upplevt stålverkets början – Ralf Flemmich. Han kom till företaget den 1 augusti 1960.
– Koverhar har i princip varit mitt liv. Vi var unga när vi kom med. Och de första fem åren var blod, svett och tårar. Det svetsade ihop oss, det så kallade gamla gänget.
Flemmich jobbade först vid masugnen, sedan på verkets yrkesskola.
Kurt Arhippainen, ansvarig för underhåll, var med "till det bittra slutet". FN-steel i Finland försattes i konkurs juni 2012.
Både han och de andra runt kaffebordet fick prova på olika arbetsuppgifter under sitt yrkesliv.
Till exempel Ulla Lindström-Dahl var rektor för stålverkets yrkesskola 1975–1984. Sedan lades den ner. Därefter var hon arbetarskyddschef och personalchef.
Ändå tycker hon att ingenting egentligen förändrades.
– Känslan för Koverhar var det viktiga. Sak samma vem som var ägare och vad företaget hette.
Sture Holm tillägger att ägarna bytte men de hade likadan struktur. Det handlade om stora koncerner och företag med ekonomiska muskler. Ska man investera i stålbranschen behövs mycket pengar.
Holm arbetade med information och marknadsföring. De sista åren skiljdes Koverhars och hans vägar. År 2010 fick stålverket i Hangö och tråddivisionen ny ägare, det holländska investeringsbolaget Homberg holding. Holm stannade hos den förra ägaren, Ovako, som marknadsföringsdirektör.
Holm påpekar att stålverket ibland var olönsamt. Det såg han till exempel under 1990-talet då han satt i tråddivisionens ledningsgrupp i Fundia.
– Om vi är ärliga har verksamheten fått lite konstgjord andning i många år.
Lindström-Dahl minns att stålverket i slutet av 1980-talet gjorde 100 miljoner mark på vinst ett år. Några år tidigare hade man gått hundra miljoner back. Hon säger att stålbranschen är väldigt konjunkturkänslig.
– Storägarna hade tålamod att vänta på de goda åren och stod ut med de dåliga åren. På slutet, när ägarna blev placerare, visste man vart det barkar. Där finns inte tålamod, där finns kvartalsekonomi. Det går inte ihop med den här branschen.
Lillebror Koverhar
År 1986 hängde nedläggningshotet över Koverhar. Rautaruukki var ny ägare och tänkte flytta verksamheten till Brahestad.
– Sedan blev det ett sådant sug på marknaden att man inte hade tillräcklig kapacitet i Brahestad att ersätta oss, säger Arhippainen.
Den gången räddade högkonjunkturen stålverket.
Lindström-Dahl säger att Koverhar lidit av ett lillebrorskomplex. Man var alltid den lilla inom bolaget. Men yrkesstoltheten var det inget fel på.
Kaffegänget minns hur man fick ta till hemgjorda lösningar när det inte fanns pengar att modernisera. Ralf Flemmich brukade till exempel följa med hur elektrikerna gjorde när de reparerade något. Sedan gjorde han samma sak själv.
– Elektrikerna visade var man kunde sätta en tandpetare så det fungerade. Jörgen Mattsson sade en gång att det borde vara förbjudet för skiftesmästaren vid masugnen att ha skruvmejsel och avbitare. De gör så mycket illa med de verktygen, skrattar Flemmich.
Jarl Holmberg inflikar att han haft "prima tider" på stålverket. Man fick lära sig mycket och prova på allt möjligt.
Saknade en nisch
Att verksamheten på Hangöudd gick omkull har de före detta anställda olika tankar om.
Både Flemmich och Ulla Lindström-Dahl hade önskat en klarare specialisering på någon eller några produkter. Att tävla med volym fungerade inte.
Sture Holm tillägger att det rått överkapacitet på stålmarknaden, medan Jarl Holmberg irriterar sig på det eftersatta underhållet. Kurt Arhippainen undrar varför ingen ställs till ansvar för att det gick som det gick.
Regnet som sakta silat ner börjar skvala. Vinden viner in i verkstaden. Vädrets makter tycks också ha en åsikt om stålverkets konkurs.
Hur som helst har de här människorna tyckt om sin arbetsplats. Annars skulle de inte ha stannat på stålverket – i Arhippainens fall 38,5 år.
– Alla mina kamrater jag har, alla goda och dåliga minnen, dem har jag här, konstaterar Flemmich.