Konsten att gå på vatten
Kyrkslättskillarna Thomas Wikström och Mikael Wiik tar den franska extremsporten flyboarding till Västnyland.
Eirastranden i Helsingfors är full av svettiga kroppar. Men i stället för att lata sig med näsan i en bok har alla blicken vänd mot scenen som utspelar sig en bit från stranden.
Där puttrar en vattenscooter. Och ovanför, fäst med en femton meter lång brandslang, flyger en människa. Vattnet sprutar ur jetmunstycket vid fötterna när den lilla gestalten klättrar högre och högre på det azurblå himlavalvet.
Det här är flyboarding, en fransk uppfinning från 2011 som nu håller på att sprida sig till våra nordliga breddgrader.
– Konceptet är ganska enkelt, säger scooterföraren Thomas Wikström när han en stund senare sitter och torkar på en sten.
– Vi använder vattenscooterns 215 hästkrafter som kraftkälla. Vattnet som den sprutar ut leds med en brandslang till jetpacken som är fäst i fötterna och trycket pressar upp dig i luften.
"Som småpojkar på julafton"
Wikström och hans polare Mikael Wiik är gamla vattenscooterentusiaster och har länge dräglat över Youtube-videor där flyboardare gör halsbrytande trick. På båtmässan i vintras fick de se en bräda i action och då bestämde de sig.
– Vi fick vår flyboard i våras när isen lossade och har varit som småpojkar på julafton sedan dess. Det bästa är känslan, adrenalinkicken. Det är lika roligt varje gång, säger Mikael Wiik.
Förra veckan demonstrerade de sin nya leksak på Eirastranden. Många kom fram och ställde frågor, och några modiga testade.
– Det handlar om att manövrera jetpacken med små fotrörelser. Du har en fördel om du tidigare har åkt snowboard eller skateboard, säger Wiik.
Tjejer är modigare
– Vi hade en jänta som hade åkt ganska mycket snowboard, och hon fattade grejen direkt. Av någon anledning är det jäntor som har varit modigare och vågat testa. Det kanske är en prestigegrej för männen.
En tjej som inte räds att stiga mot nya höjder är Malin Tverin, som är killarnas hovfotograf.
– Jag testade för andra gången i dag, och det gick mycket bättre. Första gången bara föll jag.
Till vardags jobbar Tverin som fladdermusforskare. Hon säger att flyboarding egentligen är samma grej.
– Det här är också flygande däggdjur.
Wiik och Wikström har redan tagit sin flyboard till födelsedagsfester och svensexor. De kommer att turnera i Västnyland i sommar.
– Vi har tänkt åka till Ingå, Ekenäs och Hangö, säger Wikström.
Minerna är obetalbara
Trots att killarna är extremsportsälskare sedan många år tillbaka har de inte tidigare jobbat inom branschen. Wiik är långtradarchaufför och Wikström driver ett företag som gör allt från säkerhetsjobb till att bruka jorden.
Killarna säger att de inte kan tänka sig ett bättre sommarjobb. Minerna i deras kunders ansikten är obetalbara.
– Om inte öronen kom emot skulle huvudena klyvas av deras leenden, säger Wiik.
– Och det är inte så konstigt. Den här sporten liknar inget annat. Jag menar, du går faktiskt på vattnet. Det är faktiskt flera som har sagt att vi är "wannabe-jesusar".
Grundaren av flyboarding, fransmannen Franky Zapata, har också experimenterat med flyboardar som drivs på luft. Det är ändå inget som Kyrkslättskillarna är sugna att testa.
– Skaderisken är mycket större om man gör det på land. Vattnet är mjukt. Det enda hårda där ute är vattenscootern. Ju högre du stiger, desto närmare kommer du den. Du kan som mest flyga tio meter upp i luften, men vi låter inga nybörjare gå så högt.
Inga skador
Hittills har ingen av killarna skadat sig.
– Magplask, säger Wiik.
– I praktiken löper du störst risk att skada dig när du går till stranden och snubblar, säger Wikström.
Om du faller illa och slår huvudet i vattnet finns ändå risken att trumhinnan spräcks. Därför hör en hjälm med öronskydd till standardutrustningen för nybörjare.
En riktigt skicklig flyboardare, som världsmästaren Suksan Thongthai från Thailand, gör inte enbart trick i luften utan också under ytan. Här gäller det ändå att inte gå ner alltför djupt. Då gör trycket att trumhinnorna återigen är i farozonen.
Du behöver inte vara en atlet för att kunna flyboarda, även om hyfsade benmuskler hjälper.
– Man måste ha lite vikt. Om du är för lätt finns det inget att jobba med. Vi låter inte barn flyga, det är för riskabelt. Även om det förstås inte finns något hinder för en storvuxen 15-åring, säger Thomas Wikström.
VN:s modige reporter Benjamin Knopman testade att åka flyboard. Det här är hans berättelse.
”Jag är en delfin!”
– Flyt på mage, som att du är ett flygplan på startbanan. Sedan gör du kroppen helt lodrät och försöker hålla balansen. Kom ihåg, små rörelser.
Thomas Wikström vrider på gasen och jag känner hur något händer under mig. Det bubblar. Jag stiger. Med darrande ben lyfts jag ur vattnet.
Och faller.
Efter att ha sett filmsnuttar med brunbrända flyboardare som gör volter och dyker likt glada tumlare hade jag aldrig kunnat ana hur mycket jobb som ligger bakom allt.
Men, som det gamla Snappertunaordspråket säger, en Knopman ger aldrig upp. Efter några ofrivilliga munfullar av Finska vikens dyiga vatten börjar jag fatta. Det handlar, som så mycket annat, om att slappna av. Jag fäster blicken på min gamla hemö Drumsö några kilometer bort och låter armarna hänga vid sidorna. Strax svävar jag som en lealös sprattelgubbe. Vinkar triumferande åt en segelbåt som glider förbi.
Wikström gör tummen upp.
– Är du redo att göra delfinen?
Jag nickar. Han vrider på gasen och jag klättrar ännu några snäpp upp. Jag ser hur strandgästerna vänder blickarna mot mig. Nu är jag säkert tio meter upp i luften, tänker jag. Jag böjer mig framåt och dyker. En fin halvmåne under vattnet, och så skjuter jag upp i en kaskad av gnistrande droppar. Jag är en delfin!
Fylld av hybris tumlar jag runt. Plötsligt hör jag ett lätt panikslaget ”akta!”. För sent. Vattenscooterns spetsiga för träffar mig en centimeter under ögat. Eftersom allt vatten går till jetpacken kan Thomas varken styra eller bromsa. Trots flera påminnelser glömde jag bort det viktigaste: håll koll på var vattenscootern befinner sig.
Jag lägger handen på huvudet, dykartecknet för att jag är okej. I mitt inre ekar nyhetschef Sanne Wikströms ord om att hon inte är helt säker på om KSF Medias sjukförsäkring täcker olyckor när man flyboardar.
En stund senare kravlar jag upp på land. Lycklig, med en begynnande bula under ögat.
– Och nu till den obligatoriska frågan: Hur högt uppe tror du att du var? frågar Thomas parhäst Mikael Wiik.
Jag anar att det är en kuggfråga och drar till med ett svar som ligger rejält i underkant. Två meter? Mikael skakar bara medlidsamt på huvudet.
– Nej. Du var en meter uppe i luften.
Delfinen skrumpnar ihop till en liten tångräka.