Himmelen är till för alla
Somliga samlar frimärken, andra flyger Finland runt i ultralätta flygplan. Det finns en hobby för alla. Att flyga är inte så svårt som många tror, säger Sam Ekholm, fältchef på Torbacka flygfält som i år firar 20–årsjubileum.
Propellern på det modifierade Cessner–172 planet, av årsmodell 1969, roterar våldsamt när Kenneth Hamberg startar flygplanet. Samtliga ovana flygresenärer i planet ler lite osäkert när motorn vrålar och flyget lyfter från Torbacka flygfälts 400 meter långa bana i Degerby.
Väl uppe i luften försvinner spänningen. Ett befriande lugn infinner sig i stället, och när Ingås idylliska hamn susar förbi någonstans 500 meter nedanför kan passagerarna inte annat än le. Barösund förvandlas till vackra trädtoppar, Karis blir otaliga hustak.
– Visst ser det lite annorlunda ut här uppifrån, säger Hamberg drömskt.
Det har han rätt i. Flygturen får Västnyland att krympa och påminner människan om hur liten hon egentligen är. Ett vuxet barns önskan har gått i uppfyllelse.
Det är ändå inte bara äventyrslystna barn som drömmer om att segla högt ovanför molnen, att styra kosan mot solen och se hembyns svarta plåttak försvinna i diset nedanför. På Torbacka flygfält har fullvuxna flygentusiaster kunnat leva ut drömmen och flyga olika typer av hobbyplan sedan 1994.
– Jag fastnade för flygning när Lasse Stellberg tog mig med på åkturer i början av 90–talet. Snart hade jag hyrt ett plan och senare köpte jag ett eget, berättar Sam Ekholm på vars mark fältet är byggt.
Ett fält och en klubb
I 20 år har Torbacka fungerat som ett privatfält för ultralätta flyg under det officiella namnet EFTO, Europe Finland Torbacka. Som fältchef ansvarar Ekholm för skötseln av flygfältet.
– Det här har alltid varit ett hobbyfält, men visst kräver det lite skötsel. Jag fäller träd och om somrarna ser jag till att gräset är kortklippt, annars kan det fastna i propellern. En gång om året granskas fältet av myndigheterna, säger han.
När flygfältet grundades föddes också Torbacka Flygklubb där vår pilot Kenneth Hamberg fungerar som sekreterare.
– Vi har ungefär trettio medlemmar. Av dem flyger kanske tio personer olika typer av plan, de andra sysslar med modellplan, säger flygklubbens sekreterare Hamberg.
Hamberg berättar att planen på Torbacka består av experimentala plan, alltså hembyggda eller modifierade plan som inte är ämnade för kommersiellt bruk. Förutom Cessner 172 planet står bland annat Ekholms ultralätta Zenair plan och ett klassiskt Ikarus flyg på fältet. Certifierade plan finns här däremot inte.
– Certifierade plan kan användas i kommersiellt syfte. Jämfört med experimentella plan är till exempel byggreglerna och licenskraven mycket striktare, vilket gör certifierade plan mycket dyrare, säger Hamberg.
Misstron blev stolthet
När Torbacka flygfält för tjugo år sedan startade sin verksamhet väckte det en del motstånd i byn.
– I början fanns det folk som motsatte sig ett flygfält i Degerby, men småningom blev de vana vid det, säger Sam Ekholm.
Han får medhåll av Hamberg.
– Min uppfattning är att de flesta i dag är ganska stolta och glada över det egna fältet, säger han.
Många var rädda för att ljuden från flygplanen skulle störa allmänheten, en obefogad rädsla enligt piloterna.
– Vid ljudmätningar har man konstaterat att långtradare på landsvägen för mer oljud än våra flygplan, säger Hamberg.
Överenskommelsen är att planen inte får flyga ovanför Degerby i och med byns bullerkänsliga status.
Fältet dras också med vissa andra restriktioner. Man får inte bygga en förvaringshall för planen eller ge flygundervisning på Torbacka.
– Det är en resursfråga, men flygundervisningen kan vi ordna på annat sätt. Mäntsälän Ilmailukerho är något av en systerförening för oss och där ordnas flygundervisning, berättar Hamberg.
Dyrt men inte exklusivt
Att flyga är inte förmånligt: att skaffa ett plan kan kosta skjortan och flygcertifikatet är inte heller gratis.
– Ett nytt ultralätt flyg kostar omkring 50 000–100 000 euro, därtill skall man ha flygcertifikat. Efter engångssatsningen är det inte så dyrt längre. Om man kan fixa och serva planet själv blir det ännu billigare, säger Ekholm.
Enligt Finlands Flygförbunds sidor kostar ett flygcertifikat, beroende på typen, 2500–5000 euro.
Snobberi handlar det ändå inte om. Flygklubbens årsavgift ligger på 40 euro, och budskapet är att alla är välkomna att flyga.
Att de facto trotsa gravitationen i en hembyggd plåtburk på 450 kilogram kräver dock en del mod, men enligt fältchefen är det inte så svårt som det låter.
– Att flyga är inte så svårt som många tror, men visst kräver det skolning. En del lär sig fort och andra lär sig aldrig flyga ordentligt, säger han.
Den som har modet och pengarna kan få en hobby som inte liknar någon annan. Sam Ekholm berättar om ett speciellt minnesvärt äventyr.
– Många år sedan rundade jag Finland i ett ultraplan, tillsammans med Lasse Stellberg. Vi hade kommit norr om Kuusamo och fortsatte flyga på samma höjd som tidigare. Plötsligt kom fjällen och bergen emot, det är otroligt hur annorlunda naturen är där uppe, minns han.
Miniatyrer
Flygklubbens ordförande Mikko Saarisalo föredrar modellplan framför att flyga med experimentala plan.
– Av de hobbyflygare som uppger sitt primärintresse till flygförbundet sysslar majoriteten med modellflyg av olika slag, säger Saarisalo.
Modellplanens värld är större än gemene man kan förstå.
– Det finns tiotals grenar man kan hålla på med, allt från att tävlingsflyga med radiostyrda plan till att försöka bygga kopior av riktiga flygplan, säger Saarisalo.
Till skillnad från hobbyplan i flygbar storlek är modellplanen en relativt förmånlig hobby.
– Det här är en bra hobby också för att den ekonomiska tröskeln för att komma i gång är låg, det kostar inte många hundralappar. Att skaffa ett jetmotoriserat modellflyg kan däremot kosta omkring 20 000 euro, och mycket dyrare kan det förstås också bli, säger Saarisalo.
Gemenskapen
På samma sätt som två vilt främmande golffanatiker i timtal kan diskutera handicapsystemet hittar också hobbypiloter snabbt en gemensam ton.
– Samhörigheten flygare emellan är otrolig. Den gemensamma nämnaren finns genast där, man kommer en människa in på livet ett helt annat sätt, säger Hamberg.
Ekholm berättar att maskinerna naturligtvis intresserar alla som flyger.
– När ett plan närmar sig fältet spanar vi automatiskt in det. De som flyger är intresserade av plan och flygutrustning, säger han.
– Det ligger liksom i blodet, tillägger Hamberg.
Några speciella planer för 20–årsjubileet finns inte.
– Det har varit ganska tyst i klubben på sistone men 2014 har varit lite livligare, till allas glädje. Vi har inte satsat tid på att planera något speciellt för jubileet, huvudsaken är att verksamheten kan fortsätta, säger ordförande Saarisalo.
Den första augusti väntar ändå en överraskning. Fyra tyska museiplan av modellen Dornier Do 27 planerar besöka Torbacka, och med dem omkring tio glada tyska piloter.
– Om man kan ge sig ut med flygplan beror helt på vädergudarna. Vi hoppas att vädret tillåter flygturer under dagen, säger Hamberg förväntansfullt.