I strama tider får ogräset härja fritt
Skadeväxter som jättelokan kan vara vådlig också för människan. I Raseborg har man inte resurser att bekämpa främmande växtarter som invaderat den finländska naturen.
Längs vägrenen lurar lupiner och i skogsgläntan tornar jättelokan upp sig. Den som mot förmodan undgått att se dessa växter har kanske stött på Rosa rugosa, den rödskiftande vresrosen, som bäst trivs på sandstränderna längs kusten.
Gemensamt för samtliga växter är att de, tillsammans med jättebalsamin, utgör toppen av listan på skadliga främmande växtarter i Finland. Enligt den nationella strategin för främmande arter från år 2012 skall skadeväxternas effekter minimeras. Enligt uppgift är det möjligt att helt utrota jättelokan i Finland, en möjlighet som gått de flesta andra europeiska länder förbi. I direkt solljus kan jättelokans safter orsaka brännskadeliknande utslag hos människor som kommer i kontakt med växten.
I Lojo har jättelokan bekämpats aktivt sedan 2010 då staden inlett ett bekämpningssamarbete med Transmeri Ab. Sommarjobbare gör en del av jobbet men privatpersoner gör det huvudsakliga jobbet, med stadens stöd.
– Det är i huvudsak privatpersoner som bekämpar jättelokan, vi ger råd och hjälper till med till exempel bekämpningsmedel. På många områden har vi lyckats stoppa utbredningen av jättelokan, men alltid har vi inte lyckats, säger Katariina Kuiro, praktikant på Lojos miljöavdelning.
Upp till invånarna
Lojo stads trädgårdsmästare Markku Hakalahti berättar att staden tacklar skadeväxtproblemet i mån av möjlighet.
– Vi försöker lokalisera jättelokan och stoppa utbredningen av den på stadens områden, men att utrota den är svårt. Våra resurser är också begränsade och jättelokan växer inte bara på stadens mark, säger han.
Den giftiga jättelokan är inte den enda invasiva art som trädgårdsmästaren haft problem med.
– Jättebalsamin är ett annat problem som finns överallt hos oss. Den kan inte utrotas, och att bekämpa den är krävande. Målet är nog att stoppa växternas utbredning. Mycket hänger på att invånarna orkar bekämpa skadeväxterna, säger Hakalahti.
I Raseborg hänger bekämpningen nästan helt och hållet på frivilliga naturhjältar. Pengarna tryter och annan service måste prioriteras, menar stadens miljöchef Gustav Munsterhjelm.
– Har vi inte råd med den sjukvård som vi önskar så är det nog lite långsökt att satsa pengar på att bekämpa till exempel jättelokan, säger han.
Raseborgs ansvarige trädgårdsmästare Joakim Mäkelä bekräftar att den statliga bekämpningen av invasiva växtarter är i det närmaste obefintlig.
– Vi kan inte bekämpa skadeväxterna, det brister i personalresurserna. Raseborgs parkenhet använder i princip inga gifter och den mekaniska bekämpningen kräver tid och personal. Resurserna finns inte, så vi ingriper enbart i akuta fall, säger Mäkelä.
Kreativa lösningar
Att bekämpa jättelokan med giftpreparat ser Mäkelä som ett tveeggat svärd.
– Jag undrar om det är värre att jättelokan finns eller att pumpa ut gift i jorden. Alla preparat vi sprutar ut i naturen kommer förr eller senare tillbaka till oss, säger han.
Mäkelä råder folk att inte röra jättelokan om man är känslig för giftet.
– Jag förstår att det är jobbigt att vara känslig för ett ämne. Samtidigt har det blivit en något överdriven hysteri om just jättelokan. Giftet kan inte sprida sig genom luften och det är inte livshotande. Jobbigt kan det däremot vara, så man bör försöka undvika växten om man reagerar på giftet, säger han.
Trots att ingen organiserad bekämpning pågår från stadens sida har Raseborg ännu inte förlorat slaget mot skadeväxterna.
– Vi har prövat på några kreativa lösningar. I samarbete med arbetskraftsbyrån har vi försökt sysselsätta arbetslösa. Vi visar dem var till exempel jättelokan växer och hur den bekämpas. Verksamheten har inte alltid lyckats, men än har vi inte gett upp hoppet, säger Gustav Munsterhjelm.