Marthakraft håller liv i hantverkardagen
Hantverkardagen fyller 40. Eller är det 39? Strunt samma, på lördag är det fest.
– Det jag speciellt kommer ihåg är att de stekte plättar. De hade byggt upp ett stånd vid Kyrkby gamla skola och sålde plättar med sylt. Det minns jag.
Rakel Nyman skrattar till och ser för ett ögonblick väldigt mycket yngre ut än de 93 år hon snart ska fylla. Hon är den äldsta marthan i Ingå – hemligheten är att åka på skidsemester ofta – och hon minns fortfarande när Margareta Melén och Göta Lönegren styrde upp den allra första hantverkardagen 1974.
Hovslagare och kafferostare
Nu är det dags igen. På lördag fylls Gammelgården av ett trettiotal hantverkare mellan klockan 11 och 14 . En hovslagare kommer att sko hästar, den traditionella potatisgröten puttrar redan i grytorna och dessutom vankas det efter några års uppehåll kafferostning.
– Nu kommer den igen. Jag lovar att bygga upp spisen och rosta, säger marthan Anitta Nyberg.
– Är det sant det? frågar Rakel Nyman.
– Jooo! Byggmästare Leo Baarman har lärt mig i många år, och kommer någon och protesterar så exploderar jag, tjoar Nyberg glatt och skrattar så att tårarna rinner.
Det märks att det mogna tjejgänget är uppspelt. Det är en stor dag i antågande. Trots att det råder vissa meningsskiljaktigheter om huruvida den första hantverkardagen faktiskt ordnades -74 eller -75 har de ändå bestämt sig för att fira 40-årsjubileum i år. Om det är fel? Tja, då kan de fira nästa år igen.
Men det finns ett orosmoln på den soligt blå Ingåhimlen.
Färre hantverkare
– Det blir allt svårare att hitta hantverkare, säger marthaordföranden Sonja Eklund bistert.
– Många har gått bort och många av dem som har ställt upp tidigare år börjar vara så till åren att krafterna sinar.
Ett kriterium för deltagarna är att de måste förevisa sitt hantverk. Det räcker inte med att sälja lerduvor om man inte demonstrerar hur de tillverkas. Det här ställer till med problem, eftersom många hantverkare i dag använder elektronisk utrustning som är svår att släpa ut på gräsmattan.
Allt hopp är ändå inte ute. Fjolårets stora hipstertrend var att baka surdeg, och visst har marthorna noterat ett växande intresse också för hantverk bland unga.
– Till en del är det på intåg, säger Sonja Eklund.
– Åtminstone har det låtit så när jag har diskuterat med några av de yngre hantverkarna som deltar i år. Johanna Nordblad håller på med växtfärgning, och enligt henne verkar det som att intresset för sådant är stort.
Smyckeskonst – en växande grej
Eklund nämner ett annat exempel: Barösundsbon Linda Staffans som deltar i hantverkardagen för första gången i år. Hon håller på med paravord-bandbindning.
– Det är som nylonband. Två–tre millimeter i diameter och otroligt starkt. Det användes under krigstiden. Linda gör armband av dem, och genom henne förstod jag att ungdomen är intresserad av smyckeskonst.
Däremot befarar hon att de gamla hantverksformerna riskerar att dö ut. Rakel Nyman och Alice Sandström kastar sig in i en energisk diskussion om konsten att bråka och röta lin.
– Jag tror helt säkert att den här typen av kunskap kommer att falla bort, säger Eklund.
– Det lönar sig inte, och därför är det få som vill hålla på med det, säger marthan Gitta Hongell-Sundell.
Det är därför de tycker att hantverkardagen är så viktig. För att ge en glimt av hur det var. Hur det troligen aldrig kommer att bli igen.
Det enkla svaret
Under lördagen bjuder Doremingå på levande musik och Ingås alldeles eget gammeldans- och lekgille uppträder. Dessutom kommer Kyrkbykretsens marthor att bjuda på sin älskade potatisgröt.
När VN hälsade på i går hade de redan hunnit köra i gång den tre dagar långa proceduren under ledning av slevmästare Gungerd Westerholm.
På frågan om vad som driver damerna, vad som får dem att dedikera dag och natt åt att organisera att evenemang som andra får njuta av, ger Alice Sandström ett mycket enkelt svar:
– Vi är marthor.