Nu kan Maria sova gott igen
Tjock. Dabbig. Skällsorden haglade över Maria Wide tills hon bytte skola. Nu stortrivs hon i Katarinaskolan i Karis. Men kommunen betalar inte skolskjutsen.
– Om jag måste fortsätta gå i Kyrkfjärdens skola vill jag inte leva mer.
Det var under lugn och sansad diskussion i februari som Maria Wide, 10, sade orden som fick hennes mamma att inse att något måste göras.
Maria har känt sig utanför ända sedan förskoleåldern. Hon har ofta kommit hem olycklig och gråtit, och fått raseriutbrott. Men i slutet av fjolåret eskalerade situationen. Ett skolgångbiträde som Maria tyckte mycket om tog sjukledigt.
Efter det började mamma Annika Wide märka att allt inte stod rätt till.
"En stökig klass"
– Hennes klass har alltid varit stökig. Stökigheten har kanske gjort att alla elever inte blir sedda och hörda. Det har inte funnits möjlighet att ta i saker och ting som skulle behövas tas i. Man kanske inte har sett allt som pågår i tysthet, säger Annika Wide.
Enligt Annika Wide handlade mobbningen mest om utfrysning, men också viskande bakom ryggen. Oftast var det Marias utseende som stod i fokus för angreppen.
– Maria har alltid varit större än de andra flickorna. Hon är före i utvecklingen. Men så har hon också lite att brås på, säger pappa Håkan Wide.
Under jullovet började Maria räkna timmar tills hon måste återvända till skolan. Hon fick svårt att sova. Ibland sov hon så lite som fyra timmar per natt. Åt föräldrarna sa Maria att hon inte ville blunda. Då kom skoldagen tillbaka.
– De brukade reta. Säga att jag är tjock och dabbig, säger Maria.
– Och perversa saker, säger Annika Wide.
– Jag vill inte säga mer, säger Maria och tittar ned i bordet.
"Bäst att helt byta miljö"
Föräldrarna fattade ett beslut. Maria måste få byta skola.
Kommunen erbjöd henne en plats i såväl Västankvarns skola som Degerby skola. Men i Västankvarn går eleverna bara tills de börjar femman. Det skulle ha inneburit att Maria hade tvingats återvända till samma konstellation av elever efter bara ett år. Om hon hade börjat i Degerby skulle hon ha tvingats träffa dem i högstadiet.
Föräldrarna övervägde hemundervisning, men valet föll slutligen på Katarinaskolan i Karis.
– Vi tänkte att det var bäst att helt byta miljö, säger Annika Wide.
Och Maria stortrivdes.
Eftersom Maria spelar handboll i BK känner hon flera av flickorna i skolan. När hon kom hem första gången de haft en matematiklektion förklarade hon förundrat att de hade räknat i hela 45 minuter.
– I Kyrkfjärden räknade vi kanske i 15. Det var så stökigt. Det tog också 15 minuter att få in alla i klassrummet, de stred och skrek, säger Maria.
Ingen ersättning
Det finns bara ett problem. Kommunen betalar inte för skolskjutsarna. Beslutet togs av den dåvarande bildningschefen Minna Paanajärvi, som inte längre jobbar vid kommunen.
– Att ta bussen till Karis är kostnadsmässigt exakt detsamma som att åka till Degerby, säger pappa Håkan Wide.
Familjen bor i den västra utkanten av Ingå. Resan till Katarinaskolan är endast två kilometer längre än till Degerby.
Nu kämpar föräldrarna för att riva upp Paanajärvis beslut. Ärendet togs upp i bildningsnämnden, men beslutet stod fast. Marias föräldrar har överklagat till Helsingfors förvaltningsdomstol.
Under våren har de själva skjutsat Maria båda vägarna.
– Ibland blir hon tvungen att vänta, eftersom jag slutar jobbet klockan 14. Men hon brukar gå till bokhandeln. Det är en enorm förändring jämfört med tidigare. Då ville hon inte ens följa med till butiken. Hon var livrädd för att träffa någon från skolan, säger Annika Wide.
Inget svar från kommunen
Eftersom Paanajärvi inte längre är anställd vid Ingå kommun har VN sökt kommundirektör Jarl Boström för en kommentar.
– Jag känner till fallet, men är inte rätt man att kommentera det, säger Boström och hänvisar till bildningsnämndens ordförande Kristian Westerholm (SFP).
VN har inte kunnat nå Kristian Westerholm för en kommentar.
Jurist: Kommunens beslut
Ulla Vanttaja, jurist på Utbildningsstyrelsen, säger att det är kommunen som sätter kriterierna för hur skolskjutsarna ordnas.
– Kommunen kan själv välja att ordna skolskjuts på mildare grunder än de som stadgas i lagen, men de får inte skärpa dem. Om kommunen har föreslagit en skola till en elev är kommunen skyldig att ersätta skolskjutsen dit, förutsatt att vägen överstiger fem kilometer.
I fallet Maria Wide låter det ändå inte som att kommunen har begått ett fel, tycker Vanttaja.
– Om föräldrarna själva väljer skola är kommunen inte skyldig att ersätta skoltransporterna.
Finns det exempel på fall där kommunen ändå har ersatt skolskjuts till grannkommunen, till exempel på grund av mobbning?
– Vi får inte ta del av den typen av uppgifter, tyvärr.