Vid ABC i Karis får däcken svalna
När mörkret sänker sig rullar de in. För en natt blir en parkeringsplats i Karis långtradarchaufförernas hem.
Mullret från riksväg 25 har upphört för några timmar.
Nattfåglarna sträcker sömnigt på vingarna och deras spöklika, främmande kuttranden blandas med högljudda skratt från ett gäng kepsprydda killar som hänger kring en bil. Någonstans skäller en ensam hund. Luften är frisk och lite kylig, och när man andas in den kan man känna de fuktmolekyler som senare under natten kommer att bilda daggdroppar på gräset.
En bit ifrån står långtradarna. Tysta, väntande, med fördragna gardiner i kupéerna.
Den här kvällen är de något färre. Kanske beror det på semestertiderna. Vissa nätter är parkeringsplatsen så fullsmockad att fordonen inte får plats, utan tvingas stå på de omkringliggande butiksparkeringarna. Glödande cigarettfimpar lyser upp natten, det mumlas och skruvas på släp. Vissa har främmande registerplåtar, som har samlat vägdamm längs spindelnätet av gator i Europa.
"Inte som egen säng"
Mikko Härri, 37, är en av dem som har valt att stanna här i kväll. Han sitter med halvt nedvevad ruta och följer en match i tennis från en liten datorskärm. Med sin stora kroppshydda och vänliga ansikte ser han ut som arketypen för en lastbilschaufför. Härri berättar att han bor i Salo, men sover i sin långtradare ungefär tre dagar i veckan.
– Inte sover man riktigt lika bra som i egen säng, men allt vänjer man sig vid. Det är bra hytter nu för tiden, uppvärmningen är bra.
Jag frågar om jag får kika in i hytten. Se hur han har det. Det får jag inte.
– Nej, ids inte. Det är så oredigt. Jag har tänkt städa ...
Ett kringflackande liv kan vara svårt att kombinera med en normal familjetillvaro. När jag frågar Mikko Härri om saken är han tyst en stund.
– Jag har varit i den här branschen lika länge som jag har haft min gumma, säger han sedan.
– Och som sagt, man vänjer sig med allt.
"En bra parkering"
Härri brukar övernatta vid ABC i Karis ofta.
– Det är en bra parkering. I ABC får man mat, där finns duschar och sådana utrymmen.
Enligt lag måste en långtradarchaufför vila elva timmar varje natt. Den här siffran får kapas till nio timmar tre dagar i veckan. För att kontrollera att ingen fuskar är varje fordon utrustat med en digital färdskrivare som registrerar hur länge det står stilla. Då kan chaufförerna sova, eller dricka en kopp kaffe inne i bensinmacken.
– Det är en hel del långtradarchaufförer som kommer hit, säger Jyri, som är skiftesansvarig i macken den här kvällen.
– De flesta är finländska, men ibland är de också från andra länder.
Den här kvällen är alla långtradare som har parkerat finländska – utom en. Det är en litauisk långtradare. Gardinerna är fördragna och dörren pryds av en bild på ett varghuvud. Budskapet är tydligt: låt mig vara i fred.
En som däremot gärna växlar några ord är Kurre Lindholm, 66. Han bor i Pojo och har stannat för att tanka en karamellröd långtradare innan han åker hem för natten.
– Jag är egentligen pensionerad, men jag hoppar tillfälligt in. Jag har kört både i Finland och utrikes i mitt liv.
Det bästa med jobbet, enligt Lindholm, är självständigheten.
– Men tack vare färdskrivaren har den blivit begränsad. Nu hålls det koll på alla pauser och tider.
Bara bröst
Till skillnad från Mikko Härri har Lindholm inget emot att visa upp kupén. Ur bilstereon hörs Radio Vega. Kupén doftar fräscht och sängen är prydligt bäddad med rött överkast med vita fransar. På det vilar en gul hjälm och en keps. På väggen hänger en nakenkalender med en yppig blondin som visar brösten. Den kan Lindholm inte ställas till svars för, bilen är bara till låns.
Det brukar sägas att sjömän har en kvinna i varje hamn. Har långtradarchaufförer en kvinna i varje bensinmack?
– Nej, inte skulle jag säga det. Inte har man tid med sådant. När jag körde i Norden på 70-talet kunde man göra två resor till Danmark på en vecka. Det var så bråttom att man inte har tid att tänka på annat.
Tryggt
Home sweet home. Hem ljuva hem. Så står det på 52-årige Ingåbon Krister Björkroths långtradare. Och trots att han har nära till hemmet kommer han att övernatta i bilen.
– Jag brukar åka hem, men i dag kom jag från Tammerfors och i morgon bitti ska jag vidare till Åminnefors så det skulle bli en omväg.
Björkroth säger att han sover utmärkt här. Och till skillnad från andra delar av Europa är det tryggt.
– Jag körde ner till Holland via de baltiska länderna. Där är det inte så där bara att stanna var som helst. Man kan bli rånad. De har vaktfirmor som övervakar vissa parkeringsplatser.
Några sista fordon viker in. Det hörs ljud av pysande pneumatik, släp som kopplas loss. Och så sveper den finländska sommarnatten in dem i sin trygga omfamning.
Nästa morgon möter jag Krister Björkroth i bensinmackens kafeteria, där han plockar åt sig en smörgås. Klockan är 6.30, håret är aningen rufsigare, men han ser pigg ut. Sov du bra? frågar jag och han svarar jakande.
Förstås.
I det trygga, gula skenet från ABC:s mast behöver långtradarchaufförerna inte frukta något.