En massa braxen blir braxenmassa
Sedan något år tillbaka står braxenbiff och braxenpinnar på menyn för patienter, stadsanställda och skolelever i Helsingfors. Tacka Palmia och Brama för det.
Det var 2010 som Helsingfors stads affärsverk Palmia först började experimentera med braxenmassa som råvara i sin cateringverksamhet.
Det föll väl ut – så väl att Palmias årsbeställning 2012 hos österbottniska Brännskata Fiskare Ab:s fiskförädlingsföretag Brama Seafood uppgick till 34 ton braxenmassa.
Går åt 85 ton fisk
För att åstadkomma den mängden benfri råvara till fiskbiffar och fiskpinnar, med den på pressning baserade metod för benseparering som företaget använder, krävs det cirka 85 ton braxen.
Palmia är alltså den i särklass största avnämaren av de upp till 100 ton braxen ur vattnen kring Nykarleby och Maxmo som Brama årligen förädlar till människomat.
Återstoden eller cirka 60 procent av de här fiskarna, i storlek från omkring ett kilo, blir till foder.
Detsamma gäller de mindre mörtfiskar som fiskarna bakom bolaget bärgar ur havet.
Enbart massa
Hur stora mängder foderfisk det handlar om, kan bolagets styrelseordförande Kurt Blomqvist inte säga på rak arm, men han tippar att det handlar om 100 ton till eller mera.
Allt har inte gått som på räls sedan Brama slog sig på förädling av braxen, försäljningschef Harry Roos berättar att svårigheter med logistiken gjorde det nödvändigt att backa från en satsning på vidareförädling ända fram till färdigmat.
Nu är det enbart braxenmassa som gäller.
Att verksamheten kom i gång redan innan reduktionsfisket sattes i system, gav ett gott utgångsläge. Men hur väl inkörd ruljangsen än är, tror och hoppas båda två på en fortsättning för stödsystemet.
– Skulle det bli stopp där, kan det bli ett abrupt slut på det hela, säger Roos.
Azerbadjan, Ukraina
Esko Taanila i Borgå instämmer.
Ett snittpris på 20 cent per kilo för foder- och matfisk – det varierar från tio cent och upp till en euro – är inte nog för att verksamheten ännu i der här skedet skulle bära sig ekonomiskt utan reduktionsfiskestödet.
Men efterfrågan på braxen finns det, har också fiskarna vid östra Finska viken fått erfara.
Där, mellan Borgå och Kotka, har man i alla fall slagit in på en helt annan väg än vad kollegerna i Österbotten har gjort.
Det man satsar på är export av frusen braxen, sorterad enligt storlek, som människoföda.
Kunder hittar man bland annat i Baltikum – baltiska slutavnämare, eller representanter för mera långvägare köpare.
– Som längst har vi sålt fisk till Azerbadjan, och nu senast kom en förfrågan från Ukraina, säger Taanila.
Temperaturen viktig
Inte heller i Östnyland handlar det om helt små kvantiteter: Det senaste partiet som lämnade fryseriet i Lovisa uppgick till 40 ton.
Och farhågorna om reduktionsfiskets negativa inverkan på beståndet av gös eller annan värdefull fisk är inget specifikt västnyländskt fenomen.
Sådana luftas också i Östnyland då det fiskas i Lill-Pernåviken, vet Nylands fiskarförbunds verksamhetsledare Christian Lindén.
Han visar, med hänvisning till vilt- och fiskeriforskningsinstitutets forskare Outi Heikinhemos rön, på en annan förklaring till gösbeståndets variationer: Vattentemperaturen är av stor betydelse för de nykläckta gösynglens förutsättningar att överleva den första vintern - ju varmare, desto bättre chanser.
Vad gäller den anmärkningsvärt stora andelen matfisk i de österbottniska fiskarnas reduktionsfiskefångster, frågar Lindén sig om man helt enkelt kontinuerligt fiskat mera braxen där eller om braxenbeståndet av andra orsaker hållits glest nog för att ge individerna möjligt att växa till sig.
– Är det ingen som fiskar, blir bestånden alltför stora. Då avtar tillväxten, och det blir glest bland de större braxnarna, konstaterar han.