Vågdal i Västnyland för reduktionsfisket
Volymerna var stora nästan genast från start. Men i dag, bara några år senare, ligger reduktionsfisket på braxen och andra mörtfiskar i praktiken nere i Västnyland.
I Bromarv gav det statsstödda reduktionsfisket Ole Törnroos och två andra fiskare möjlighet att få avsättning för och inkomster av bifångster på gott och väl tio ton, som i annat fall skulle ha vart enbart till besvär.
I två års tid levererade de foderfisk till en pälsfarm i Förby. Säljare och köpare möttes på halva vägen, transportkostnaderna hölls låga vilket möjliggjorde också små leveranser. Men minkungarna klarade inte av braxenbenen, så i fjol blev det slut med den kommersen – och med reduktionsfisket.
Gärna hade Törnroos fortsatt. Men att i stället köra fisken till Ingå, är inte att tänka på. Vägen är lång, frakterna äter upp hela stödet.
"Till foder"
I Ingå reduktionsfiskade Krister Hellström för fullt ännu i fjol, tillsammans med kollegan Kari Sonntag bärgade han 17 ton braxen och andra mörtfiskar ur Ingåvattnen.
– Vi blev av med alltsammans, det gick till foder.
I år har reduktionsfisket tills vidare fått vara. Hellström levde i tron att hans kontrakt med NTM-centralen inte förlängs och var inte beredd att fortsätta fiska på vinst och förlust, utan de garantier för ett stöd om 42 cent per kilo som miljövårdsavtalet ger.
Ljusning med ens
Men i onsdags förändrades läget till det bättre.
– Jag har fått veta att jag med 95 procents säkerhet har ett avtal, sade han.
Av de kontrakterade mängderna från förra omgången finns tio ton kvar.
Så Krister Hellström aviserar fiskestart nästa vecka om bara han och uppköparen i Lovisa kommer överens om detaljerna kring leveranserna.
– Jag har ju allting färdigt. Det är bara att börja.
"Varken båt eller ryssjor"
Också avsättningsmöjligheterna har för Hellström varit ett orosmoment:
Volymerna i det västnyländska reduktionsfisket har kommit från Ingåfiskaren Klaus Berglunds fångster av mörtfisk i Pickalaviken, där har braxenbeståndet minskats med 350 ton.
I år har Berglund "varken båt eller ryssjor i sjön", som en direkt konsekvens av hårt kringskurna möjligheter till fiske.
Och med kraftigt reducerade fångstvolymer, kan det bli svårare att få avsättning för fisken.
Reduktionsfisket i Pickalaviken har stött på starkt motstånd, dels lokalt och dels i vidare fritidsfiskarkretsar.
I en mellanrapport efter det inledande, tvååriga pilotprojektet kom forskarna Marko Reinikainen och Henri Jokinen bland annat till att man – åtminstone ännu inte då – fått tillräckligt belägg för de positiva miljöeffekter som reduktionsfisket förväntades leda till.
Det argumentet stödde sig miljö- och byggnadsnämnden i Sjundeå på då den i april tog negativ ställning till Berglunds anhållan hos NTM-centralen om att få bedriva fiske med fem ryssjor i viken.
Ryssjefisket gör förmodligen mera skada än nytta. Gösstammen i viken har rasat till men för fritidsfisket, ryssjorna försvårar sannolikt fortplantningen för den lokala öringstammen i Sjundeå å, resonerade nämnden bland annat.
Samma trend
Berglund själv anser att säl och skarv bär skulden till gösstammens tillbakagång, och är övertygad om nyttan av reduktionsfisket. Exempelvis har han konstaterar ökande förekomst av flundra och sik abborre i de aktuella vattnen, liksom att abborrarna blivit fetare,.
Professorn i fiskerivetenskap Hannu Lehtonen är på samma linje som nämnden, han lutar åt att reduktionsfisket bär skulden för gösstammens minskning.
Men vilt– och fiskeriforskningsinstitutet har konstaterat, att trenden i Pickalaviken är densamma som i västligare vatten, och att ingenting talar mot fortsatt gösfiske.
Udda grund
Så långt som till ett totalförbud mot ryssjefisket gick heller inte NTM-centralen.
I slutet av april beviljade centralen yrkesfiskare årslånga undantagslov för fiske med fem storryssjor (mot åtta ansökta) i Kallerfjärden i Ingå och i Pickalaviken.
För Berglunds del innebar det här, att han blev av med sina två egentliga reduktionsfiskeryssjor, och är tvungen att underkasta sig hårda villkor för fiske med de tre återstående.
Bland annat måste han i god tid meddela när han avser att vittja dem, för att det skall vara möjligt att övervaka hur han hanterar fångsten.
Projektchef Esko Taanila, koordinator för Södra Finlands fiskerigrupp, häpnar över centralens beslut.
Beslutet har fattats på basen av socialt tryck. Men några sådana beslutsgrunder känner inte vår lagstiftning, konstaterar han.