Samkommuner kan bli centrala aktörer
Riksdagsledamot Thomas Blomqvist är rädd att talet om kommunerna som producenter av vårdservice är en chimär, han befarar att samkommuner i praktiken mestadels tar över.
Med klar arbetsfördelning, kontinuerlig dialog och fungerande övervakning kan det nog bli bra, tror för sin del grundtrygghetsdirektör Elisabeth Kajander i Hangö.
Kajander, på semester, hade på torsdagen ännu inte hunnit fördjupa sig i detaljerna i den lösning som social- och hälsovårdsreformens styrgrupp kommit fram till.
Men upplägget med arrangörer och producenter var klart redan i våras.
– I mina öron lät det som en beställar-ordnarmodell, säger hon, och gör klart att är det så man skall ha det, får det inte gå så att "den högra handen inte vet vad den vänstra gör".
Skall det fungera, behövs det inte bara en klar arbetsfördelning mellan beställare och ordnare, utan också en kontinuerlig dialog dem emellan – plus övervakning av att serviceproduktionen lever upp till de uppställda kvalitetskriterierna.
Större jämlikhet
Ett av syftena med reformen är att säkerställa jämlika vårdtjänster, oberoende av hemort.
Som det nu är tänkt, får vårdområdena axla ansvaret för att också småkommuner utan tillräckliga resurser för produktion i egen regi blir delaktiga av servicen.
Här ser Elisabeth Kajander en styrka i modellen, jämfört med nuläget där frågan om tillgången på vårdtjänster i större utsträckning kan bli beroende av kommuners egna initiativ.
Thomas Blomqvist vänder på steken. Han framhåller det minskande inflytande på besluten och den krympande självbestämmanderätt som blir följden då ansvaret för att arrangera vården hänskjuts till stora samkommuner i vilkas ledning småkommuner inte nödvändigtvis ens kan räkna med representation.
Någon roll alls?
Blomqvist frågar sig huruvida kommunerna alls kommer att ha någon roll inom social- och hälsovården; han har sina farhågor om i vilken omfattning primärkommuner i fortsättningen kan komma i fråga som serviceproducenter.
Någon gräns i befolkningssiffror har inte angivits nu.
– Det är väl en fråga som är öppen.
Bara de största?
Ett möjligt scenario kunde vara, att enbart stora städer som Helsingfors, Vanda, Esbo, Tammerfors, Åbo och Vasa i praktiken anses kapabla att agera på egen hand, medan alla mindre kommuner för att leva upp till vårdområdenas kvar på serviceproducenter får lov att klumpa sig samman i samkommuner.
Skulle det gå så, kan det "väl inte vara annat än HNS" som gäller för Västnylands del.
I så fall är Thomas Blomqvist inte övertygad om att man nödvändigt bör hålla kvar social- och hälsovårdspersonalen i de lokala arbetsgivarnas – kommunernas - tjänst.
– Men att servicen produceras och ges lokalt, det är viktigt!
Stater i staten
På SFP-håll har fokus långt legat på säkerställd svenskspråkig service. Blomqvist tycker man har lyckats, skrivningarna om svenskan är i hans ögon bra.
Däremot ställer han sig alltså tveksam till en organisationsmodell som bygger på samkommuner och åter samkommuner – en typ av samfund som man i andra sammanhang strävat att komma bort från eftersom de tenderar att bli "stater i staten" utan direkt demokratisk styrning.
Thomas Blomqvist utdömer inte social- och hälsovårdsreformen, men han konstaterar att ett resultat av den är en grundlig förändring i sättet att se på kommunerna.
Det kan i sin tur, i en kommande kommunreform, slå åt två diametralt skilda håll: antingen så att man tar beskurna uppgifter som argument för fusioner, eller så att man uppfattar sammanslagningar som onödiga.