Förening vill bevara masugnen i Koverhar
Föreningen Pro Billnäs har anhållit om att masugnen vid Koverhars järn- och stålverk skyddas i enlighet med lagen om skyddandet av byggnadsarvet.
I sin anhållan till Nylands NTM-central förelår föreningen också att centralen skall utfärda ett förbud mot äventyrande av byggnadsarvet – i praktiken ett åtgärdsförbud – tills behovet av skydd samt omfattningen av och förutsättningarna för detta har utretts tillräckligt grundligt.
Borde ha hörts
Drivande kraft bakom initiativet är Billnäsbon Erkki Härö, sekreterare i föreningen Pro Billnäs.
Föreningens anhållan om skydd av Koverhars masugn som en del av vårt byggnadsarv, motiverar Härö formellt med att ingen bedömning gjorts av masugnens kulturhistoriska värde och att ingen sakkunniginstans hördes förrän miljönämnden i Hangö i april beviljade Delete Kierrätys- ja Purkupalvelu rivningslov för FN-steels konkursbos räkning.
I och med underlåtenheten att höra museiverket, var agerandet enligt hans bedömning inte förenligt med god förvaltningssed.
Inte bara gamla
Men då Erkki Härö utvecklar resonemanget bakom sitt och föreningens engagemang, handlar det om mycket mera än formaliteter:
Bruken och järnhanteringen har långa anor i Västnyland.
Den epoken tog inte slut för gott då de gamla järnbruken, yngst bland dem Åminnefors, i början av 1900-talet lades ner eller länkade in verksamheten på nya spår.
Med tillkomsten av Koverhar – och Vuoksenniskas gruvdrift på Jussarö – tog man ny sats i en modernare framtoning.
– Om man slår vakt enbart om de gamla bruken. är det som om man inom byggnadsskyddet bara skulle sträva at bevara hus från 1700-talet, drar han en parallell som argument för varför också en del av Koverhar borde bevaras.
En central del
Man är alltså inte ute för ett bevara hela järn- och stålverket, utan bara en central del som avgränsas så att den och det här ledet i järnframställningen blir begriplig: masugnen med kringutrustning.
– Och kanske kontrollrumsenheten som hör till masugnen, den kunde man använda som infocenter, inflikar Ralf Flemmich,
- Erkki Härö har gjort en stor del av sitt livsverk vid Museiverkets byggnadshistoriska avdelning, som forskare med inriktning på vårt industriella arv – vilket inte bara innefattat en kartläggning av de gamla finländska järnbruken, utan också att han har lett olika restaureringsprojekt.
- Bland mycket annat masugnen i Dalsbruk och Leinebergs bruk i Ulfsby finns på hans meritlista.
- Det faktum att föreningen Pro Billnäs nu agerar, har flera orsaker.
- Att värna om bruken och järnhanteringstraditionen i regionen, hör till föreningens stadgeenliga verksamhet.
- Det finns en naturlig koppling mellan Koverhar och valsverket i Åminnefors, likaså (genom tidigare ägare) mellan Billnäs, Fagervik och grannen till Koverhar eller med andra ord Skogby bruk.
- En privatperson kan inte göra en anhållan av det här slaget om skyddande av byggnadsarv.
mångårig anställd vid Koverhar och nu en av dem som engagerat sig i arbetet för att bevara masugnen.
Chans att jämföra
Erkki Härös tankebanor går i samma riktning.
Förutom att masugnen kunde tjäna som minnesmärke över den senaste epoken i västnyländsk järnhantering, en hedersbevisning gentemot alla den som jobbat vid Koverhar, skulle den för sin del bidra till att åskådliggöra en viktig bit finländsk industrihistoria.
Närheten till den gamla masugnen i Skogby (1682-1904) ger besökare möjligheter att jämföra hur förutsättningarna för järnframställning och inramningen kring den har förändrats under loppet av några sekler.
De två masugnarna kunde bli två givna anhalter på en ruttkarta över det västnyländska industriella arvet; en karta vars rutter – om intresse på det hållet finns – kunde leda besökare och turister ända in i dagens högteknologiska fabriker i järnförädlingens slutskede.
Och Hangö stads köp av hamnområdet stör inte alls. Tvärtom skulle fortsatt hamnverksamhet där sitta bra, som en naturlig del av helheten.
Dyrare att riva?
På andra håll i världen har mångfalt större masugnskomplex bevarats, bl.a. i Tyskland där Völklingens järnverk med sex masugnar upptagits bland Unescos världsarvsobjekt.
I jämförelse med det är Koverhars masugn liten, en av de minsta i sitt slag.
Ralf Flemmich är för sin del övertygad om – och Erkki Härö håller det inte för uteslutet – att en rivning blir en dålig affär: mot det som kan utvinnas ur masugnskonstruktionerna, står en mycket kostsam rivning av ett fundament som sträcker sig ner kanske sex meter under marknivån.
Sponsorer?
Vad det skulle kosta att bevara masugnen, har man enligt Härö inte räknat på. Men han konstaterar, att den är byggd för att klara väder och vind i många tiotal år.
En framstöt i riktning mot Outokumpu och Rautaruukki, för att sondera viljan till någon form av sponsorskap, skulle falla sig naturlig.
Han antyder också vissa förhoppningar om att den svenska stålindustrins branschorganisation Jernkontoret kunde finna det mödan värt att lägga ett gott ord för skyddsprojektet hos vårt miljöministerium.