Elmos nos ger Anna trygghet
När ett av kasten i Anna Tulonens diabetes får blodsockret att rasa, gör labradoren Elmo trefaldigt bruk av nosen.
Han sniffar sig omedelbart till hur det är fatt, och tar sedan itu med att åtgärda problemet:
Elmo markerar så som han har blivit lärd, det vill säga puffar med nosen Anna på handen som en påminnelse om att det nu är dags för ett blodsockerhöjande mellanmål.
Sedan går han efter saft åt henne.
– I övre våningen har Anna saftburkar vid sängen. Nere finns de i ett köksskåp, som Elmo öppnar genom att dra i en snodd, säger Annas mamma Eva Malmberg-Tulonen.
Det tricket gick hem vid ett besök i Estland, i den grad att den estniska tv-publiken fick sig till livs en videosnutt med Elmo i funktion.
Saftfack på västen
Då kunde han ännu inte visa upp några yttre tecken på sin rang och värdighet som fullfjädrad hypohund.
Men det kan Elmo och tio andra nyskolade hundar göra nu, efter det gångna veckoslutets "dimission" i Svartå där de som de allra första i landet fick sina klarblå hypohundsvästar.
Med fack för saftburk på ryggen, de allra minsta västarna undantagna.
Så i fortsättningen behöver Anna inte hålla reda på mellanmålet själv när hon med Elmo i hälarna tränar orientering eller skidskytte i skogen, eller kanske fotboll.
"Trygghet och stöd"
En treårig, glad och tillgiven labrador har redan i sig goda förutsättningar att bli en älskad familjemedlem.
Men för Anna Tulonen och hennes familj i Karis representerar Elmo också någonting annat.
– En trygghet och ett stöd i vardagen, säger Eva Malmberg-Tulonen, och gör klart att det var uttryckligen med tanke på Annas diabetes som familjen beslöt att skaffa hund.
– Anna har haft diabetes sedan hon var tre år. Den har varit jobbig, vi har fått kämpa och jobba, säger hon, och talar om mycket tvära kast i blodsockernivåerna.
Hos en frisk människa borde nivåerna ligga mellan 4 och 7 mmol/l och variera med kanske ett till två steg per dygn.
– Men vi har mätt upp till 17 steg på en halvtimme.
"Kände mig som vanligt"
Då kan det gå galet, som det kunde ha gått en gång då Anna cyklade hem efter en skoldag då hon haft gymnastik.
Trots att både läraren och mamma hade påmint, råkade hon glömma att hon borde ha ätit någonting eftersom blodsockret redan före gymnastiklektionen var aningen lågt.
Men Elmo glömde inte sina plikter, utan sniffade och puffade och såg till att hon med en burk saft fick rätsida på blodockernivån som hade hunnit sjunka till 1,2.
Själv hade Anna ingenting märkt.
– Jag kände mig helt som vanligt.
Bättre än tjat
Så det är inte bara ute i skogen som Elmo gör nytta med sin nos.
Inte heller bara dagtid, just med tanke på de tvära kasten tycker Eva Malmberg-Tulonen det är skönt att ha en hypohund att lita till om nätterna.
Dessutom lär det vara så, att en envetet puffande nos är en mycket effektivare påminnelse än mammas tjat, som till exempel framför datorn lätt kvitteras med ett "ja, ja" utan större substans.
Att sedan Elmos insats kanske innebär större frihet från vakande föräldraögon, är en för Anna helt ny tanke.
Men ingen oangenäm, att döma av minen.