Fiskars museum både förnyat och förskönat
En mättad doft av linoljefärg dröjer sig kvar. Den bekräftelsen är egentligen överflödig, både lokaliteter och basutställning ger tydligt besked om att Fiskars museum genomgått en genomgripande och lyckad förnyelse.
- Fiskars museums huvudbyggnad uppfördes troligen åren 1851-1853. i samband med restaureringen har den dokumenterats av blivande interiörkonservatorn Anna Nybäck.
- Ursprungligen hyste byggnaden mekaniska verkstadens kontor, museet flyttade in på 1940-talet.
- Museibyggnaden ägs av Fiskarsbolaget, museet drivs av Fiskars hembygdsförening.
- Efter restaureringen öppnas museet igen den 1 juni. Den 14 juni hålls ett öppningsevenemang, med fri entré.
- Nyordningarna innebär bland annat, att de utställda föremålens antal minskat. Förutom att de på så sätt bättre kommer till sin rätt, ger det hör större möjligheter att variera basutställningen.
- Avvikande från normal praxis, kommer man efter perioden juni-augusti att hålla öppet dagligen hela hösten. Öppethållningstiderna är då kl 11-16, mot sommarmånadernas 11-17.
- Normalt sysselsätter museet fem personer, under sommaren fördubblas styrkan.
Att den har genomförts med varsam hand och pietet, säger väl sig självt.
– Ytorna är nya, men alla gamla lager finns kvar, förklarar museichef Emi Ingo en bärande princip i det arbete med själva byggnaden som inleddes i senhöstas.
Stänkmålning, bårder
Gamla tapeter har tapetserats över. De nya tapeterna har sedan i flertalet rum målats i en färgskala och med tekniker som kom till användning på 1800-talet, i en strävan att återskapa ursprunglig atmosfär.
I trappuppgången är väggarna nu tapetserade med lumppapper som målats med stänkmålningsteknik – bruna stänk på ljust gul botten.
Och i salongen i övre våningen, där basutställningen i ny tappning fokuserar på familjen von Julin, kontrasterar det nyframtagna gulbruna trägolvet vackert mot djuprosa väggar med dekorativa schablonmålade bårder.
Tio tapetlager
Originaldekoren, eller i vart fall den målade väggyta som återfanns under tio lager av tapeter, kan beskådas i ett hörn av rummet.
Uppe under taklisten på en av salongsväggarna, visar en tapettrappa hur smak och tycke varierat under den drygt 160-åriga byggnadens livstid.
Sådana trappor har, i dokumentationssyfte, lämnats kvar på ett flertal ställen där flera olika färg- och tapetlager har frilagts av interiörkonservatorn Wilma Patomäki.
Patinerad takpanel
Minst är kanske förändringarna i arbetarbostaden, där rundan i bottennvåningen har sin naturliga slutpunkt.
Men också där har man tapetserat om. Och oavsett strävan att återge en hemmiljö från 1900-talets början, har en bit av spännpappret i taket avlägsnats för att ge besökarna en chans att beundra vackert patinerad takpanel av äldre datum.
Temarum med bio
I början av rundan ger den nya basutställningen en introduktion i brukets historia där inte bara järn utan också koppar spelat viktiga roller.
Där, i det forna industrirummet, har man dessutom berett rum för varierande temautställningar. Den första tar i ett bruksperspektiv upp temat fester: Jubileer – lämpligt nog eftersom Fiskars nu fyller 365 år och museet öppnades till 300-årsjubileet – och viktiga årligen återkommande fester som midsommar, jul och valborg.
– Dessutom litet av privata fester, som namnsdagsfirande, tillägger Emi Ingo.
Ett hörn av rummet, omgivet av tunga draperier, fungerar som en liten biohörna.
Tidsmaskin
I passagen till följande rum finns en ersättare för den s.k. Moskva-vitrinen, som måste tas i bitar då byggnaden skulle utrymmas och som nu väntar på konservering.
Bakom glas finns där ett urval av gamla Fiskars-produkter, knivar mest, som berättar om industriutställningar son bolaget deltog i under 1800- och början av 1900-talet.
På andra sidan gången finns den nybyggda tidsmaskinen: Vrid på hjulet, låt slumpen avgöra valet av lucka med årtal från 1675 till 2014, och titta efter vad som just då var kännetecknande för bruket.
Finsmides-memory
I det nya industrirummet är finsmidet i högsätet. En interiörbild från finsmidesverkstaden matchas fint av en nybyggd replika av arbetsbänk med pallar, här får besökarna slå sig ner för att till ackompanjemang av autentiska ljud uppleva något av verkstadsstämningen.
Eller kanske spela finsmides-memory, med ett enkom framtaget spel som vad det lider kan komma att ingå i utbudet av museiprodukter till salu.
En vrå av rummet ger en glimt av trädgårdsredskapens utveckling genom tiden, inglasad och väl värd att beundras i detalj står strax intill Taina Pailos miniatyrmodell av Övre bruket.
Och kopparn blänker, här finns ett urval kärl till beskådande.
Cylinder och lykta
Bysten av Johan Jakob von Julin (1787-1853) har fått en framträdande plats i salongen en trappa upp.
Hans cylinderhatt och en lykta, som han sägs ha använt då han om morgnarna på Stenhusets trappa övervar fördelningen av dagens arbetsuppgifter, står på vad man tror ha vart Emil von Julins skrivbord.
På väggen ovanför hänger ett porträtt av Karin von Julin, andra utställda föremål knyter an till Johan Jakobs satsningar på apotek och sjukhus och skola.
Initiativtagaren på plats
Bakom salongen finns ännu ett kontorsrum, med två skrivbord.
Vi det ena får man, om man så vill, slå sig ner förr att skriva mekanisk skrivmaskin och lyssna till historiens s.k. vingslag i bakelittelefon.
Det andra, äldre, är belamrat med rent urmodiga kontorsutensilier.
Mot en vägg lutar finsmedjans likvidlåda, på ett skåp väntar brukets första telefonväxel med fem linjer på att bli upphängd igen.
Och på fotoförstoringar från kontoret ses, passande nog, bland andra Laura Holmström som då det begav sig tog initiativ till museet.
Ytterligare två rum finns att tillgå.
Men in i den har basutställningen ännu inte hunnit avancera - tids nog nästa år.