Hon ser gärna fler öppna rum
Det går att planera allmänna platser så att de har låga trösklar för användarna, säger Ylva Rancken-Lutz.
De offentliga rummen i Finland är ofta både mentalt och fysiskt planerade utan att användarna tillfrågats hur platserna borde se ut.
Det säger Ylva Rancken-Lutz som anser att planeringen sker bakvänt. Städerna, gatorna, torgen, husen – de flesta allmänna platser har byggts enbart utifrån ingenjörernas och arkitekternas visioner, säger hon.
– Sedan blir det vår uppgift att befolka rummen och fylla dem socialt.
Ylva Rancken-Lutz liknar dagens stad vid en teaterföreställning där invånarna fungerar som skådespelare på en statisk scen, utan möjligheter till större utsvävningar utanför sina roller.
Så skulle det inte behöva vara, säger hon och hoppas att de offentliga rummen i högre grad kunde fungera som en forum- eller improvisationsteater där publiken och skådespelarna får vara med och bestämma innehållet.
Utformningen av platserna skulle då bli en kritisk men konstruktiv process i vilken även de blivande användarna får säga sitt.
– Det bästa skulle vara om man redan på planeringsbordet kunde titta på det sociala.
Målet ska vara en socialt hållbar stad, säger Rancken-Lutz. I en sådan beaktas inte endast ekonomin och naturen, utan också närmiljön och livskvaliteten, förklarar hon.
Forskar kring rummet
Platsen och hur den skapas sysselsätter Ylva Rancken-Lutz på flera sätt just nu.
Hon blev nyligen ordförande för Ekenässällskapet som sysslar med samhällsdebatt och har engagerat sig i planeringen kring Norra hamnen i Ekenäs – inte endast som motståndare till de storstilade marketplanerna, utan också med kritik mot själva processen som hon anser att kommit in på fel spår. Sällskapet är i färd med att starta ett forum där stadsplaneringsfrågor kan luftas på ett öppet sätt.
"Rum" och "plats" utgör viktiga begrepp också i de forskarstudier som hon bedrivit och som ska utmynna i en doktorsavhandling inom hälsovetenskap.
Forskningen handlar om övergången till att bli förälder och då närmare bestämt om hurudana mötesrum nyblivna föräldrar skapar.
– Jag forskar i det sociala stadsrummet.
Diskussionspromenader
I samband med studierna har Ylva Rancken-Lutz träffat finlandssvenska föräldrar i Helsingfors – bland annat i Nordsjö – och i den invandrartäta stadsdelen Angered i Göteborg. Hon har gjort så kallade walk and talk-promenader med föräldrarna, då hon diskuterat bland annat hur de träffat andra föräldrar och hur de olika rummen och forumen skapats.
– De hänvisade hela tiden till nätet och sociala medier.
I föräldraintervjuerna började Ylva Rancken-Lutz därmed fästa allt mer vikt vid just den digitala världen och dess betydelse för att skapa mötesplatser både online och i staden.
– Jag skapade ett eget "forskarrum" på mammapappa.com, där de här sakerna kunde diskuteras.
Rancken-Lutz känner sig bekväm i den digitala världen, som numera är en viktig del av hennes vardag. Men ändå upplever hon att det finns en skillnad mellan hennes och de yngre generationernas förhållning till de nya kommunikationskanalerna.
– Då jag försökte dela upp världen i den virtuella och den verkliga märke jag att de inte alltid riktigt förstod vad jag menade.
– De unga talar om "in real life" (IRL, i verkliga livet), men jag tror inte de nödvändigtvis skulle göra det ifall vi inte hade gjort den här indelningen.
Även om den virtuella världen inte är fysiskt så är den verklig, säger Ylva Rancken-Lutz. Därför tycker hon att begreppet "verkliga livet" är både dåligt och förlegat som motsats eller komplement till den virtuella verkligheten.
Uppdelning
Rancken-Lutz anser att det är angeläget att diskutera de klyftor som finns och som riskerar att vidgas när det gäller att ta del av det digitala informationsutbudet, som hela tiden växer.
Hon kan peka på flera faktorer som delar upp världen visavi informationsteknologin.
– En är den materiella åtkomsten. I Europa har tillgången till datorer och internet ändå jämnat ut sig tack vare skolorna och biblioteken.
– Sedan har vi en retorisk klyfta. Den som inte använder rätt retorik på nätet blir fort utslagen.
Många är också e-analfabeter, säger Rancken-Lutz. Här handlar det om att alla inte kan hitta, ta till sig och sålla bland all den information som erbjuds via nätet.
Ytterligare en klyfta uppstår då nätanvändarna samlas i egna grupper som håller hårt på sina gränser.
– Det finns också personer som inte alls är med på nätet av olika orsaker. De kanske inte vill eller så är de rädda.
Barnvänligt
Ylva Rancken-Lutz gillar kaféer. I dem möts folk på ett avslappnat och trevligt sätt.
Många fler platser kunde ha samma funktion, säger Rancken-Lutz och nämner som exempel att museerna i Sverige i regel är anpassade för barnfamiljer. Där finns det barn som formligen vuxit upp på museerna, konstaterar hon och säger att låga trösklar kunde finnas lite överallt i samhället.
Städerna kunde gott planeras så de bättre passar småbarnsfamiljer, fastslår hon.
Började bra
Ylva Rancken-Lutz tror att Norra hamnen mycket väl kan formas till en trevlig plats.
– Visst kan det vara besvärligt att ta med invånarna i en stor process, men nu för tiden ska allt gå så öppet till som möjligt. Det vet alla som är involverade.
Processen kring hamnen började bra för ett decennium sedan, säger hon.
– Då fick alla titta på förslagen och det kändes som om vi alla fick vara med.
Sedan stod det stilla i tio år, tills de aktuella planerna lades fram. De slog ner som en bomb, säger Rancken-Lutz.
– Ingen vanlig invånare kunde veta att något sådant var på gång.
Torget i Ekenäs, en verklig långkörare när det gäller debatt om offentligt rum, ger Ylva Rancken-Lutz inte mycket för.
– Det finns många bra torg, sådana där bilarna inte regerar. Ekenäs torg är bra på torgdagar, för då har folket tagit över det.
- Familj: mannen Jonathan, de vuxna barnen Hannah och Jonas, pappa Rurik Rancken och fyra bröder.
- Bor: I Ekenäs, i Västervik gamla skola där hon trivs utmärkt. Sommarstället i Ekenäs skärgård är också viktigt för henne.
- Ålder: 53.
- Utbildning: konsthantverkare, barnskötare, keramiker, politices magister. Hon har varit forskare på Folkhälsans forskningscenter och söker nu finansiering för att avsluta forskarstudierna.
- Engagemang: ordförande för Ekenässällskapet samt för Alternativ Solrosen, som stöder en förening som jobbar för frigivning och utbildning av barnslavar. Därtill ytterligare några styrelseuppdrag. Har en egen blogg. Under seminariet "City as a living organism" på Novia i Ekenäs 28.5 deltar hon som sakkunnig.
- Intressen: Film och foto i olika former, hantverk, naturen, segling. Familjen har en 30 fots segelbåt, en Vindö 30 från 1969.