Visa vem som bestämmer
Hon har studerat gatuhundar i Italien, förvildade hundar i Turkiets berg och hur hemlösa lever sida vid sida med sina fyrbenta kompanjoner på Oxford Street i England. Till alla västnyländska hundägare har hundcoachen Ulrika Ehrnstén, 34, en uppmaning: dalta inte med djuren.
Sekunderna tickar. Det rycker i unghunden Hilda, men hon rör sig inte. Ögonen är fixerade på kvinnan framför henne.
– Vapaa, säger Ulrika Ehrnstén bestämt efter en stund.
Hilda skjuter i väg likt en svart pil, tätt åtföljd av Rosvo. De två holländska vallhundarna som till vardags bor på en gård i Tenala nosar nyfiket på de spännande dofterna i skogen. Men hela tiden har de ett öga riktat mot matte, flockledaren.
– Nämn ord som ledarskap och hierarki i dag och folk får ett svart skynke framför ögonen, säger Ulrika.
– Men alla flocklevande djur är hierarkiska. Se bara på Expedition Robinson - när människor stängs in på ett begränsat utrymme kommer deras natur fram extra tydligt. Vissa blir ledare, andra fogar sig. En arbetsplats är ett annat exempel. Inget i ekosystemet fungerar utan harmoni, men i det fria kan både djuren och människan välja vilka de umgås med, vilka de bildar flock med.
Sällskapshundarna är jobbigast
Ulrika Ehrnstén har studerat avel, ärftlighetslära och etologi, läran om djurs beteende. Hon är bekant för många från radio och tv, där hon titt som tätt har kallats in i egenskap av hundexpert för Yle. Och expertis har hon – under årens lopp har Ulrika tränat 212 av världens ungefär 400 hundraser i vardagslydnad.
– Till alla människors överraskning är det inte schäfer eller rottweiler som har varit de besvärligaste fallen, utan vanliga sällskapshundar som labrador, cockerspaniel och cavalier king charles. Det beror på två saker. Dels är det avel, eller kanske snarare felaktig avel, dels inställningen hos dem som tar hundarna. De flesta som skaffar schäfer vet att de måste skola den, men du måste skola en labrador precis lika mycket. Det gäller små hundar också. Och Golden retrievrar – jag har arbetat med flera sådana som har varit helt out of control.
Mamma var allergisk
Familjen Ehrnstén fick sin början när Ulrikas mamma träffade hennes pappa på en flygplats i USA 1970 när hippievågen skummade som mest. Nio år senare föddes Ulrika, som redan från barnsben hade ett sjätte sinne för djur.
– När jag var fem år hälsade familjen på hos en av mammas väninnor, som hade en hund som hette Otto. Det var en Appenzeller sennenhund, en sällsynt boskapsvallare. Jag minns några snuttar av hur vi krälade runt på golvet. Mamma har berättat att jag lär ska ha sagt "hunden gör si och så, men menar si och så".
Någon egen hund kunde familjen inte ha.
– Min mamma är allergisk. Men jag gick ut med alla hundar i grannskapet. Jag gick till alla dörrar och frågade helt kallt "får jag ta ut din hund?".
Sin första egna hund, den holländska vallhunden Roisto, skaffade Ulrika 2000 då hon flyttade hemifrån.
– Han blev nästan elva år. Då han dog fick han 97 kondoleanser. Han var en klok hund, som Lassie i filmerna, väldigt omtyckt för att han hade en speciell utstrålning. Han kunde gå lös och lärde min nästa hund Pirre allt jag hade lärt honom.
Ulrika har ofta kallats hundviskare. Hon är tveksam till titeln.
– Visst kan man prata med hundar. Och de pratar med oss, men 95 procent av det är sådant som många missar. De signalerar hela tiden. Jag har lärt mig att reagera på språket och att kommunicera med dem på ett sätt som de förstår.
Det finns exempel på bordercollies som har lärt sig 1 500 ord, men slutligen är det en extremt liten del som handlar om direkta ord när man kommunicerar med sin hund. Det essentiella är hållningen, tonfallet och vilka känslor man utstrålar.
Bästa hundägaren: en hemlös
Det bästa exemplet på samspel mellan människor och hundar såg Ulrika Ehrnstén bland de hemlösa på Oxford street i England.
– De har en relation till sina hundar som bygger helt på ömsesidig respekt. Jag träffade en jättefattig, jättesmutsig man, det är svårt att säga hur gammal han var, kanske fyrtio, femtio. Han hade två tiokiloshundar som var förvånansvärt rena i pälsen. De låg och sov bredvid honom och när han plockade ihop sina saker följde de efter honom. Jag sa att jag aldrig har sett så välmående och starka hundar.
Mannen svarade Ulrika att han ger dem vad som blir över när han har ätit. Ibland hjälper de honom att hitta mat, ibland hjälper han dem.
– Det mest rörande var när han sa att han respekterar vilka de är, och de försöker inte få honom att vara någon annan än den han är. På sin cockneydialekt förklarade han att de är hans "trusted companions" och att han inte har något annat. Jag gav honom alla mina slantar.
Man kan inte lära sig allt på papper, menar Ulrika. Därför har hon också studerat hur italienska gatuhundar i bildar revir i städerna.
– Om dagarna höll de sig på varsin sida om gatan, men varje kväll klockan 20, samma tid, samma plats, träffades de. Där såg man vilka som fick betäcka, vilka som bestämde.
En annan upplevelse var då hon åkte till Turkiets berg för att se hur hundar lever i det fria.
– Det är helt förvildade hundar som har levt utan människan i flera generationer och är direkt farliga om man inte är försiktig.
"Blodet rann"
Under årens lopp har Ulrika blivit biten fler än trettio gånger – men inte av vildhundar, utan återigen folkkära raser. Ulrika har en nervskada i handen, ett minne av när hon klippte klorna på en finsk lapphund.
– Blodet rann, men jag klippte klorna.
Ändå tvekar inte Ulrika att tacka nej till omöjliga uppdrag.
– Jag fick en gång en förfrågan om att komma och titta på en blandning av en rottweiler och en kaukasisk ovtjarka, två raser vars krävande lynnen inte borde blandas. Den hade tagit struptag på mormor i familjen. Då sade jag nej.
Till skillnad från vad många tror är det inte människan som har tämjt hunden. Hunden tämjde sig själv genom att äta från människans avskräde. Under tiotusentals år kom den närmare och närmare, tills vi en dag satte koppel på den. Det är först de senaste årtiondena som människan på allvar har börjat förmänskliga dem med kläder och en sovplats i sängen.
Ulrika påminner om att hunden är ett djur – och måste behandlas med respekt. Att tro att hundarna på några årtionden har blivit stora kramdjur är naivt, menar hon.
Hur bra är västnylänningarna på att handskas med sina hundar? Är vardagslydnaden i skick?
– Både ja och nej. Det största problemet är att ägarna inte tar hand om hunden. Det är vanligt att hundarna hoppar och skäller. En del är aggressiva och många är rädda. Ägarna bekräftar ofta rädslan i stället för att hantera den – och en rädd hund har större tendens att bita.
Ett stort problem, menar hon, är att fel hundar hamnar hos fel ägare.
– Det sämsta är när familjens pappa säger "vi hade en schäfer som barn" och man skaffar en därför.
Ulrika föder själv upp holländska vallhundar och labradorer i liten skala. Hennes senaste projekt är att bidra till återställandet av den hotade rasen strävhårig holländsk vallhund, dit hennes egen Hilda hör. Men här har Ulrika - hundexperten - fått något att bita i.
– Hilda har ett temperament som är livligare än det normala hos rasen. I morse upptäckte jag att hon hade slitit ut isoleringen ur hundhuset. Hon är två år och verkar inte bli lugnare. Jag tänkte "ska det aldrig vara över?".