Till friheten via Västnyland
Många estlandssvenskar flydde till Sverige genom Finland. Unika flyktberättelser publiceras nu i bokform.
"Det var den 26 juli vi startade från Borrby. Hela natten rodde vi med hög fart och på morgonen sågo vi en liten strimma av Ormsö, som en stund senare försvann bortom horisonten. Allt gick fint på vägen, blott att vi fick ro hela vägen ända till Finland.
Klockan 9 på morgonen voro vi utanför finska skären, där finska sjöbevakningen togo oss och förde oss i land. Vi blev väl mottagna med kaffe, som vi fick dricka efter den långa resan. Senare efter kaffet förde de oss till Hangö, där vi fick stanna en natt."
Det här är en del av den flyktberättelse som estlandssvensken Edvard Moll skrev ner efter sin ankomst till Sverige den 30 juli 1943, dit han hade sökt sig tillsammans med andra Ormsöbor på flykt undan krigets fasor i sitt hemland Estland som just då var besatt av tyskarna.
Efter övernattningen i Hangö åkte Edvard Moll och hans lilla grupp till Helsingfors, och följande dag bar det av till Åbo där flyktingarna steg på Nordstiernan som transporterade dem till Stockholm.
Publiceras
Åren 1943 och 1944 kom sammanlagt runt 7 000 estlandssvenskar till Sverige, i praktiken merparten av de svenskspråkiga i Estland. Svenska staten och Röda korset hjälpte till med att ordna transporter, som företogs bland annat med det svenska fartyget Odin och den estniska motorskonaren Juhan.
Många gav sig i väg på egen hand i mindre båtar och de anlända ofta till Sverige i små grupper där de blev uppmanade att teckna ner sina flyktberättelser.
Att flykten i de flesta fall gick via Finland visas tydligt genom de här berättelserna, som nu genom den estlandssvenska föreningen Svenska Odlingens Vänners försorg kommer att publiceras i bokform.
Bakom uppmaningen för 70 år sedan att teckna ner färden till Sverige stod läraren Viktor Aman, själv flykting.
– De skulle skriva ner hur de fick tag på båten, beskriva resan över till Sverige och berätta hur de blev mottagna, säger Margareta Hammerman, styrelsemedlem i Svenska Odlingens Vänner som sedan krigen har sitt huvudsäte i Sverige.
110 berättelser lämnades in och de förvaras i föreningens arkiv. Innehållet i dem har endast till en del återgivits tidigare, närmare bestämt i föreningens tidskrift Kustbon och då så att inga namn nämnts.
Viktor Aman lovade nämligen att berättelserna skulle hållas hemliga.
Boken med skildringarna publiceras i samband med att det förlöpt 70 år sedan flykten. Samtidigt utgår den sekretessgräns på 70 år som tillämpas för dylika handlingar i Sverige.
– Det handlar om autentiska berättelser och texterna utges stort sett såsom de skrevs ner, säger Margareta Hammerman som är redaktör för boken.
Utgivningen sker i sommar.
Ofta små båtar
Det är unika och dramatiska skildringar som rullas upp. VN har för den här artikeln fått läsa en del av dem.
Det handlade ofta om strapatsfyllda färder i små båtar, mitt under brinnande krig och inte sällan i hård sjögång.
I Edvard Molls knappt fem meter långa båt färdades nio personer av vilka fyra var barn, den yngsta fem år gammal.
Molls berättelse är typisk: han lämnade Estland på grund av det reella hotet att tvångsvärvas av den tyska armén.
Innan tyskarna intog Estland huserade Sovjetarmén där och också den hade rekryterat män mot deras vilja. Så skedde till exempel med pappan till Tage Hammerman, Margareta Hammermans man. Han tvångsinskrevs i Röda armén 1941 och återvände aldrig hem.
Tage Hammerman kom den 27 november 1943 som tvååring till Sverige med den första arrangerade sjuktransporten, som skedde med fartyget Odin.
– Tages farfar tog hand om sin svärdotter och barnbarnen och såg till att de kom till Sverige, säger Margareta som är ingift i de estlandssvenska leden.
Rätt okänt
Att estlandssvenskarnas flyktvägar i många fall gick via den nyländska kusten har inte lämnat stora spår i vare sig litteraturen eller det allmänna medvetandet, med undantag för lokala minnen hos dem som mötte flyktingarna.
Ändå är det naturligt att människorna från Estlands kustbygder stävade mot den kust som låg närmast. Många färdades i små båtar.
– De landade på Morgonland, Russarö, Bengtskär, Tvärminne...
– De som mötte dem var ofta finlandssvenskar, så man pratade samma språk.
Berättelserna vittnar om att flyktingarna blev väl mottagna.
– De bjöds på kaffe och mat. Ryktet spred sig att om man kom till Finland blev man räddad.
Krävde offer
Tyvärr kom inte alla levande fram. Blott två år gamla Wiivia Jürgensmans öde återges i de berättelser som hennes föräldrar Alma och Viktor Voldemar Jürgensman tecknade ner. Wiivia hade haft hög feber redan flera dagar innan starten från Nuckö i december 1943 och slutligen sinade hennes krafter under färden över Finska viken.
"Wiivia har blivit alldeles stilla och korsat sina små händer på bröstet. Ögonen plira till och andetagen bli allt svagare och knappast hörliga. Nu känner jag att andningen har upphört. Trycker ihop hennes ögon, ty hon har flyttat hem, där det ej finns något lidande mer", skriver Alma i sin redogörelse.
Wiivia jordfästes sedan i Hangö i en grav tillsammans med några andra personer. I berättelserna sägs att det skedde på Hangö kyrkogård, men platsen har inte kunnat lokaliseras.
– Vi har inte lyckats hitta någon som helst information om vare sig graven eller begravningen, säger svenska församlingens kyrkoherde Anders Laxell.
Alma och Viktor hade en dotter till, Helju, och fick ytterligare en flicka efter ankomsten till Sverige. Något år senare emigrerade familjen till Kanada.
Besökte Hangö
Anders Laxell var en av de personer som Margareta Hammerman och Kustbons redaktör Mattias Reinholdson träffade, då de tidigare i våras besökte Hangö för att diskutera flykten och den aktuella publikationen.
Margareta Hammerman uppskattar att boken kommer att omspänna över 400 sidor. Förutom de 110 flyktberättelserna innehåller den också förklarande texter och därtill en lista på cirka 6 500 estlandssvenskar som tog sig över till Sverige.
– Man kan se med vilka personer de rest över. Det här blir ett fint dokument för alla ättlingar som inte riktigt har kläm på hur mor eller far kom till Sverige.
- Estlandssvenskarna har traditionellt varit bosatta längs den estniska kusten och på öarna. Under andra världskriget flydde största delen av dem till Sverige. Den här förflyttningen återges på ett levande sätt bland annat i Karl-Johan Edlunds bok "De flydde kriget" som utkom år 2012.
- Svenska Odlingens Vänner bildades 1909 som en kulturförening för den svenska minoriteten i Estland. Den hade en omfattande verksamhet under Estlands första självständighetstid (1920-1940), då den bland annat startade flera skolor.
- Föreningen förbjöds av den sovjetiska regimen 1940. Den nybildades i Sverige 1944 och har fortsatt sin verksamhet sedan dess.
- Sedan Estland på nytt blev självständigt har den svenska kulturen i landet upplevt en viss återhämtning.