"Bättre än Katy Perry"
Pekplattor, capoeira och C-star. När Katarinaskolan i Karis bjöd in musikälskande elever från grannskolorna var det inte bara traditionell körsång som stod på schemat.
– Jag älskar att sjunga!
Frida Allamo, 11, bär stolt en blå skjorta med texten "Sångsnäckan". Hon är med i Katarinaskolans egen sånggrupp. Men i går fick hon stämma upp tillsammans med en hel drös andra elever från Snappertuna, Billnäs, Pojo kommuncentrum och finska Kiilan koulu.
Första av sitt slag
Sammanlagt deltog 150 elever i Katarinaskolans musikdag, som är den första av sitt slag i Raseborg.
Där fick eleverna rappa tillsammans med C-star, jamma loss med ungdomar från musiklinjen vid Lärkkulla och träna capoeira – en kampsport som kombinerar sång, dans, rörelse och musik – med Alexander Högström.
Mia Malmsten, lärare i Katarinaskolan och en av de drivande krafterna bakom evenemanget, berättar att idén till musikdagen kommer från Esbo.
– Vi deltog i evenemanget skolmusik där i fjol och tyckte att det var en så bra grej att vi ville ordna en egen miniversion.
Tillsammans med kollegerna Sofia Berlin och Tove von Schantz gjorde hon slag i saken och bjöd in grannskolorna.
Gråter – av glädje
Det bästa, enligt Frida Allamo, har varit att spela i band tillsammans med Lärkkullagänget.
– Jag fick sjunga i mikrofon och spela olika instrument.
Helst tolkar Frida Allamo låtar av favoritartisten Katy Perry.
– Hon sjunger bra.
– Men visst sjunger ni i Sångsnäckan lite bättre? säger Mia Malmsten med ett leende.
– Sätter man dem bredvid varandra vinner ni. Inte har Katy Perry fått mig att gråta, men det har ni. Av glädje, alltså. Det är så fint när ni sjunger hennes Unconditionally.
Digital musik
I dag måste man ändå inte ha en smäktande stämma för att slå igenom som artist. Det är super-dj:er som Avicii och Martin Garrix ett bevis på. Därför fick förstås också eleverna på musikdagen bekanta sig med den elektroniska scenen. Under ledning av Lotta Wallenius från Billnäs skola experimenterade de loss i musikprogrammet Garage band på Ipad-pekplattor.
Här var det inga vevande armar eller headbangande gitarrsolon – utan koncentrerade pannor. Men musiken blev inte sämre för det.
På det hela taget verkade evenemanget vara en lyckad tillställning, åtminstone att döma av elevernas uppåtpekande mungipor. Och vem vet, kanske ses de snart igen?
– Vi hoppas att evenemanget kan återkomma på något vis i framtiden, säger läraren Sofia Berlin.
– Det är så härligt att samla skolorna och inse att vi är lika allihop. Fastän vi är små och stora funkar vi tillsammans. Musiken förenar.