Han är områdets vakande öga
En härlig doft av nyhuggen ved sprider sig längs den charmiga gårdsgatan mellan bostadshusen och uthusen på stationsområdet i Karis.
Doften är lätt att lokalisera. Veden står i spikraka snygga högar intill det gula trähuset närmast stationen.
– Jojo, här har jag bott i trettiofyra år. Det var i maj 1980 vi flyttade in. Nu är det bara jag kvar, säger Ingmar Holmström som svingar yxan vid de prydliga vedhögarna.
Veden behövs. Huset har nämligen ingen centralvärme och inte heller elelement som de två andra bostadslängorna.
Holmström bor i ett hus som inte har renoverats.
– Men vatten fick vi indraget 1984 på grund av dotterns reumatism.
Före det bars vattnet in från en vattenpost på gården och i uthuset fanns utedass.
– Det var tretton trappsteg upp och ganska svårt för flickan.
Gärna bo kvar
Ingmar Holmströms hustru har gått bort och dottern bor på annat håll. Själv vill han gärna bo kvar så länge som möjligt, men han medger att vissa jobb börjat kännas tyngre.
Innan han fick förtidspension från VR jobbade han i smedjan i fjorton års tid.
– Och före det var jag på linjen, säger han och förklarar att det betyder att man "bytte pölk", det vill säga syllar under rälsen.
– Det gjordes ju för hand förr i tiden.
Hålla snyggt
Ingmar Holmström är noga med att hålla gården snygg och sköter bland annat om en stor gräsplan med buskar och träd.
– Men bastun tog de ifrån oss, säger han och pekar på tegelhuset som ligger nära intill.
Den används av Axxell.
– Jag har nog frågat om de kunde hyra den till oss också, vi är ett gäng gamla järnvägare som tycker om att bada. Men nej, det har inte gått.
– Man föreslog att jag skulle duscha i Lokstallet, men för mig är det inget att tänka på. Jag behöver bada bastu en gång i veckan - så har jag alltid gjort. Sen fick jag lov att använda bastun i källaren i huset här bredvid, det står ju tomt.
Taket rasar
I Ingmar Holmströms hus finns fyra bostäder. Två är tomma och en används sporadiskt.
En hängbräda i ena gaveln har lossnat och vid den andra gavelbostaden kan man se att taket börjat ge efter.
– Det läcker in där, det kan ju vem som helst se.
På ett av uthusen längre bort, en källarbyggnad, har taket redan rasat in. Det kan man se från Alingsåsgatan, säger Holmström.
Han tycker att det hade varit klokare om kurscentret hade rustat upp bostadslängorna i stället för att plöja ner mycket tid och pengar på bastun.
Nu verkar det inte finnas något intresse för underhåll och Holmström är orolig över att husens skick blir allt sämre.
Håller öga
Holmström har fungerat som områdets vakande öga under flera årtionden, vilket Lasse Tallqvist lyfter fram som en viktig insats.
– Annars skulle där ha varit mera skadegörelse är jag rädd.
Själv säger Ingmar Holmström att det är naturligt att man följer med vem som kommer och går. En gång hördes oljud på natten och han gick ut för att se vad som stod på.
– Det var ester som höll på att fara i väg med byggnadsställningar som Karis kurscenter hade lagrat här utanför. Någon byggställning hann de ta, men resten blev kvar. De for i väg när jag kom utfarande.