Att växa upp i alkoholsugets skugga
Hon såg till att väninnor som mådde illa sökte hjälp och hon hade ett starkt kontrollbehov. Hon var en tuff kvinna som alltid klarade sig, men ändå kändes någonting fel. Det tog tid innan Inger förstod att hon själv behövde hjälp.
En kamratgrupp för vuxna barn till alkoholister blev vägen till ett större accepterande och välbefinnande för Inger vars båda föräldrar var alkoholiserade.
Föräldrarna separerade, och hon växte upp med sin mamma som hon tog ansvar för redan som barn.
Via sin pappa blev hon i tonåren bekant med rörelsen Anonyma alkoholister, men det tog tid innan hon kunde acceptera tanken att även hon själv kunde behöva hjälp.
Hon var ju den som alltid hjälpte andra, hon var den som klarade sig i situation som situation och som kontrollerade att det inte hände alltför hemska saker. Hon klarade sig till synes utmärkt bra, till och med bättre än de flesta.
Konstig känsla
Ändå kände hon inombords att någonting var fel. Ångest och depression blev bekanta fenomen som hon inte kunde jaga bort bara med tuffhet och andra överlevnadsstrategier.
– När jag sedan förde en väninna som mådde illa till ett möte för Vuxna barn till alkoholister, AAL, i Helsingfors blev jag kvar en stund och lyssnade. Jag började förstå att det här gällde mig också. Så fortsatte jag i gruppen, men inte min väninna.
Inger säger att hon i grupperna märkt att många som vuxit upp i alkoholsugets skugga har en obestämbar känsla av att någonting är fel, men att de inte kan sätta fingret på vad det är.
De kanske drar sig för att umgås med andra och de kan känna ett stort behov att visa att de är duktiga och duger. Men hur de än presterar går den konstiga känslan inte bort.
Bäst att inte känna
En vanlig reaktion är att låta bli att känna för mycket. En tidig erfarenhet är att känslor kan vara farliga, och inte minst kan det vara farligt att visa sina känslor.
– Det här gäller också för barn som växer upp i familjer som på andra sätt är dysfunktionella. Det behöver inte alltid handla om alkohol.
Dessutom har det vanligen varit något på tok redan innan alkoholbruket tagit över.
Inger påpekar att det finns familjer som till det yttre fungerar helt bra, föräldrarna sköter till exempel sina jobb. Men på fredagskvällarna dricker de sig berusade och barnen lär sig att klara av situationerna på något sätt.
– Följderna kan ändå sitta djupt. Barn behöver trygghet alla dagar i veckan, inte bara fem eller sex dagar.
Inte helt trasig
Man behöver inte vara helt trasig för att söka sig till en kamratgrupp, men för många människor är tröskeln hög att medge för sig själv att uppväxten lämnat spår som kan behöva bearbetas.
Inger påpekar att folk ofta kopplar AA och även grupperna för vuxna barn till total misär och nedsupna människor. Men problemen finns på många nivåer och i alla samhällsklasser.
– På våra familjeläger ser man så tydligt hur vanliga familjer det handlar om.
Inger som vuxit upp i Helsingfors och deltagit i grupper i huvudstadsregionen är numera med i Karisgruppen.
Hon tycker att det i Västnyland förefaller att finnas extra höga trösklar och rädslor för att komma med, även om behovet är uppenbart.
– Antagligen för att orterna här är så små. Själv har jag alltid känt mig trygg i de här grupperna. Anonymiteten är så självklar.
Omtumlande
Många vuxna barn till alkoholister som har prövat tolvstegsmetoden i kamratgrupp har vittnat om att det går att frigöra sig också från mycket svåra problem.
Att bearbeta barndomsminnen som färgats av alkoholism är en omtumlande upplevelse. Efter en jobbig start föds nytt hopp om förlåtelse och frigörelse.
– Tolvstegsprogram används på många områden, också till exempel spelberoende. Att grupperna funnits så länge i hela världen visar att programmet fungerar. De tolv stegen och principerna kommer från AA-rörelsen, men tillämpas på lite olika sätt beroende på vad det handlar om.
Att släppa taget
I tolvstegsprogrammet talas en hel del om Gud, vilket kan avskräcka ateistiskt tänkande personer. Men programmet avser ingen specifik Gud, utan var och en kan fritt ha sin egen uppfattning. Närmast handlar det om att godta att det finns en högre makt och att man själv inte har makt över allting.
Man talar bland annat om att "släppa taget". Att kunna släppa taget innebär att acceptera saker som de är och att inte i onödan försöka påverka sådant som står utanför ens egen makt.
Ett annat begrepp som används är "det inre barnet" som vi alla bär med oss också som vuxna. Ibland, då man reagerar starkt på någonting, kan det vara det sårade inre barnet det handlar om.
Inte bara lätt
– I AAL jobbar man mycket med sig själv, sina egna problem, och man kan gå ganska djupt. Det är inget hinder om man samtidigt går i annan terapi eller använder mediciner, men erfarenheter visar att det här programmet också fungerar i sig, och helt utan mediciner.
Efter den första känslan av igenkännande – att "komma hem" och bli förstådd av andra – kan det också komma en period som är krävande. Undertryckta känslor kan komma fram och det kan vara jobbigt.
– Men man är inte ensam.
- Gruppen i Karis är tvåspråkig (samling i Ratatupa söndagar kl. 18).
- AAL är en anonym kamratgrupp för kvinnor och män som vill bearbeta beteendemodeller som hänger ihop med en uppväxt i en familj med alkohol- eller andra missbruk.Mer spännande fakta här
- Grupperna är öppna också för vuxna som vuxit upp i familjer som på andra sätt varit dysfunktionella (t.ex. känslokyla, arbetsnarkomani)
- Man söker inte syndabockar utan förståelse för alkoholism som en sjukdom som påverkar hela familjen
- Symtom hos personer uppvuxna i en dysfunktionell familj kan vara isolering och rädsla för auktoriteter, ständigt sökande efter godkännande, rädsla för kritik, offerperspektiv, skuldkänslor, benägenhet att välja en alkoholist eller arbetsnarkoman till partner, vilja att "rädda" andra, dålig självkänsla och stympat känsloliv, svårighet att lita på andra.
- www.aal.fi eller www.al-anon.fi/svenska