Uppskattad busschaufför tog farväl
När Kenneth Mandelin rullar över den regnpiskade asfalten på Torpmalmsvägen för sista gången är det med vemod i hjärtat. Och famnen full av gåvor.
– Nämen oooj då!
Kenneth låter förvånad, glad och rörd när den lilla pojken överräcker en chokladask till honom.
Trots att han redan har tre plastsäckar fulla av presenter.
– I går kom en gammal elev ut till vägen och stannade mig, berättar Kenneth när bussen rullar i väg med lillkillen tryggt ombord.
– Han tackade för alla resor och gav mig en hjortstek. Man blir faktiskt rörd.
"Som en schweizerklocka"
Kenneth styr bussen runt en krök och saktar in vid ett vägskäl där tre barn och deras föräldrar väntar. Dörren glider upp med ett pysande. In trippar barnen med gåvorna i högsta hugg. Kenneth får en cd med julmusik, ännu en chokladask och en julpåse som innehåller en termos full med nybryggt kaffe.
Sedan stiger en mamma in och stämmer upp i en serenad till Kenneth.
Därefter tackar en pappa honom för alla år. "Kentsu har varit punktlig som en schweizisk klocka," berömmer han och säger att Kenneth är välkommen på kaffe när som helst.
Det märks att den glade busschauffören, som har skjutsat Ingås barn tryggt till skolan sedan den 1 augusti 2000, är älskad. Inte bara av barnen, utan också föräldrarna.
Men nu ska allt ta slut.
Amper tar över
Pohjolan Liikenne, som Mandelin började köra för efter ett decennium som truckförare på Termonova, förlorade tidigare i år anbudsförfarandet om skolskjutsarna till Amper.
Det innebär att en ny busschaufför i en ny buss kommer att plocka upp barnen efter jullovet.
Själv kommer Kenneth att börja köra Helsingforslinjerna på måndag.
– Här är det inte så noga om man är fem minuter sen, men i Helsingfors ska det vara exakt. Det blir stressigt. Jag funderar på att pensionera mig till hösten. Det skulle jag inte nödvändigtvis ha gjort om jag hade fått fortsätta köra skolbarnen, säger 64-åriga Kenneth.
"Alla måste ha säkerhetsbälte"
Bussen viker in på en grusväg. Vi är på väg mot Västankvarn. I bänken bakom chaufförssätet sitter Elvira, 7, och hennes jämnåriga kompis Saara. De har bägge säkerhetsbältena ordentligt fastspända.
– Alla måste ha säkerhetsbältet på i den här bussen, säger Kenneth.
– Ibland ropar de "Kentsu, den och den har inte säkerhetsbältet på", haha.
– Tänk om den nya busschauffören inte är lika noggrann med bältena, säger Elvira fundersamt.
Hon gav sin busschaufför en pepparkaksslickepinne, dekorerad med franska pastiller och "Kennet" skrivet i färggrann glasyr.
– H:et rymdes inte med, förklarar hon.
Medan bussen skumpar fram med gruskornen knastrande under däcken berättar Kenneth att han var nervös då han första gången körde en busslast skolelever.
Men med åren har han blivit kompis med bussen.
– Jag önskar att jag kunde få den i avskedspresent. Den är så lätt att köra, jag vet precis hur den beter sig i halka.
En korsning. Kenneth svänger in och backar bussen. På just det här stället har han begått sitt enda misstag under sina tretton år som skolbusschaufför. En vinterdag då snön låg i drivor backade han i diket.
– Man såg inte var vägen gick.
Situationen löste sig till all lycka snabbt och ingen kom till skada.
"Hej då"
Så är vi framme.
Kenneth stannar bussen och barnen strömmar ut. Han vänder sig mot dem, med ena handen lojt vilande på ratten, och ser dem gå ut ur bussen och hans liv. Hans kortsnaggade, grå lugg glimmar i det gula lampskenet och i ögonen kan man skönja ett vemod om man tittar riktigt noga.
– Hej då, tack! säger han till eleverna.
När dagen är över kör Kenneth bussen till depån i Lojo, precis som han alltid brukar göra. Där städar en kvinna innandömet och en man går igenom den tekniska apparaturen. Sedan spolas bussen av och så står den redo och väntar på Kenneth nästa morgon.
Den här gången kommer den att få vänta för alltid.