Vändpunkten kom vid 30
Man måste både kämpa och lita på att det går som det skall här i livet. Det är Laura Airaksinen övertygad om nu när bitarna väl har fallit på plats, skivprojektet är rott i hamn och hon får uppträda med sitt nya band.
Ilman suuntia heter debutalbumet som släpptes för ett par veckor sedan. Med bestämda steg kommer ändå en målmedveten musiker promenerande från hemmet på kullen ner till kaféet Petris Chocolate Room för en intervju om musiken och livet i Fiskars.
– Jag är här i bruket så mycket jag hinner. Det är så terapeutiskt, säger Airaksinen då vi slår oss ned.
Men då hennes mamma flyttade hit var hon en tonåring som kände annorlunda. Hon skulle aldrig trivas med den då så dödslugna och tysta tillvaron. Sedan dess har hela samhället förstås upplevt ett uppsving med ökad turism och inflyttning. Kombinationen av nya ansikten och bevarad natur gör hennes bild av Fiskars i dag överhängande positiv.
– Fiskars då och nu är som natt och dag. Jag kan vara kritisk till en del av de förändringar som pågår, men det mest betydande är att jag de senaste åren fått många nya vänner här, att det har flyttat hit så många fina typer.
En lång resa
Kaféets bakgrundsmusik – dixielandsjazz – faller henne inte i smaken trots att hon har velat föra in jazzinfluenser i sin egen musik. Hon har till och med studerat jazzmusik i New York.
Resorna har överlag blivit många med åren och allting började för 10-15 år sedan i en livssituation där allting var öppet.
– Jag satt febersjuk hemma och började skriva en låt. Den hamnade med några andra av mina låtar på en demoskiva som kom till ett stort skivbolag. Då de kontaktade mig trodde jag det skulle bli lätt, men min skiva kom först långt senare.
Informationsöverdos
Tidigare hade hon redan förverkligat en annan dröm, utbildat sig och fått jobb på Yle som journalist. Under perioderna på finska radiokanaler kände hon ett starkt behov av att utveckla sitt textförfattande, men jobbstressen tog kål på kreativiteten.
– Då jag slutade på radion hade jag en överdos av information. Jag hade levt med en ständig känsla av att jag borde läsa, lyssna och veta mer för att låta fiffig. Det kändes alltid som om man var lite på efterkälken. Nu vill jag följa med igen, men i lugnare takt. Man måste veta vad som händer för att kunna förändra.
Hon försöker nu dra sitt strå till stacken för att sprida medvetenhet om klimatförändringen, genom föreningen Myrskyvaroitus. Föreningen fokuserar på lösningsmodeller och -förslag, enligt tanken att man skall kämpa för fred och inte mot krig.
Då föreningen ordnade en konsert för ändamålet på Tavastia i november var hon med som både arrangör och musiker.
Men vägen till att stå på scen har varit lång även om hon alltid i hemlighet vetat att musiken är vad hon brinner starkast för.
– Just innan jag blev 30 kände jag att det är nu eller aldrig, att jag måste göra det jag drömt om innan det är försent.
New York-inspiration
Därmed bestämde hon sig exempelvis för att livet är för kort för att man skall hinna vara rädd.
Det sista av flygskräcken försvann och hon åkte till New York, en resa som varit en dröm i sig och som blev ett steg på vägen som artist.
Då började det hända saker, men väl tillbaka utan pengar var inte mycket att göra än att återgå till ett vanligt jobb.
– Nu saknade jag skivbolag och ork. Då och då gjorde jag någonting, men det gick väldigt långsamt. Jag var så trött och glömde nästan skivan. Kanske var jag också rädd för att bli klar, tänk om ingen skulle tycka om den.
I fjol åkte hon med stipendium till New York igen. Vid sidan av studier blev där mycket spelas i band.
– Det hade jag ju alltid drömt om, att få spela med band i New York och få mer gigs efterhand. Det gav en vidare bild. Jag är inte längre rädd att uppträda på små lokala scener, eller nästan var som helst.
Internationell approach
Musik kan vara fin och berörande; för Airaksinen är innehållet centralt, precis som sättet att samarbeta med andra musiker.
Hon gör en koppling till de tidiga skolåren. En lågstadielärare berättade om världsproblemen så starkt att eleverna bestämde sig för att skriva ett brev till Ronald Reagan, med uppmaning att förena och försona.
– Sådant ville jag göra själv med hjälp av musik, på ett eller annat sätt. Jag märkte att det blev min dröm. Människor från olika länder som spelar tillsammans har blivit en symbol för mig.
Från början hade hon ändå tänkt sig ett väldigt avskalat album, med endast bas, trummor, piano och sång. Personliga uttryck från en singer-songwriter finns kvar på slutresultatet, men detta hann växa till någonting mycket större under projektet som hon gav arbetsnamnet ryggsäcksskivan.
Och hon är nöjd. Rädslan för att ingen skulle tycka om musiken är bortblåst. Under arbetets gång var det långa skivprojektet tungt, men nu när skivan är klar så förstår hon att med musiker från 13 länder är skivan just det den ska vara: en symbol för en värld som musicerar tillsammans.
– Jag står nog bakom vartenda beslut, säger Airaksinen och berättar att skivan skall utkomma också på engelska, med delvis nya arrangemang.
De rätta infann sig
Att samarbeta inom ramen för ett skivprojekt är en sak, men att sedan finna musiker att göra konserter med, som man trivs med och som har tid är en annan sak. Av en slump råkade hon sammanföras med ett band då arbetet med skivan var på slutrakan.
– Det var så otroligt bra och vi skrattade hela tiden då vi spelade tillsammans första gången, och så blev vi ett band. Det har förstärkt min tro på att man ska kämpa och lita på att saker händer då de ska hända. Jag gjorde inget just då för att hitta dessa människor, de bara landade i mitt liv.
Skivutgivningskonserten i Helsingfors blev en av hennes livs lyckligaste. Vänner som i många år frågat när skivan kommer var där.
"Vad händer nu då?" är förstås en fråga som infann sig.
– Kanske var jag också lite rädd, för vad händer sedan när jag är klar? Tack vare nya bandet känns det inte tomt, tvärtom kan det roliga äntligen börja.