Laura Malin med kaukasiska herdehunden Sergo. Foto: Benjamin Knopman

Hunden som slår alla tjuvalarm

Den ser ut som en fluffig nallebjörn. Men karga klimat och ett sovjetiskt avelsprogram har skapat ett muskelpaket som kan vara livsfarligt i händerna på fel ägare. Möt den kaukasiska herdehunden.

Så fort ett främmande fordon viker upp på Laura Malins uppfart spänner Sergo sina sjuttio kilo muskler. De rödbruna ögonen spärras upp, hans dova skall ekar över Evitskog. Budskapet är entydigt: håll dig borta från mitt revir.

– I Finland har vi en hundkultur av antingen sällskaps- eller brukshundar, säger Laura Malin när hon går in i Sergos inhägnad och spänner på ett noskoppel av läder.

– En kaukasisk herdehund är ingendera.


Inbyggd aggressivitet

Kaukasisk herdehund, även kallad kaukasisk ovtjarka, har sina rötter i bergskedjan Kaukasus karga vidder. Där användes rasen främst av fåraherdar för att vakta flocken mot vilda djur och mänskliga angripare.

Rasen har en inbyggd aggressivitet som gör att den inte tvekar att utmana en björn i närkamp. Redan då valparna är tre veckor gamla visar de tänderna om de blir provocerade.

– Den sovjetiska armén använde rasen som vakthundar. De tog ut en ensam individ i ödemarken och tränade den. När de kom tillbaka var den på sin vakt mot alla andra än sin ägare, säger Malin.

Bakgrund
Kaukasisk herdehund
  • Rasen är av molossertyp, dit allt från rottweiler till mops hör. 
  • Användes ursprungligen för att vakta får i bergskedjan Kaukasus.
  • Är naturligt aggressiv och defensiv.
  • Sovjetarmén genomförde ett avelsprogram för att ytterligare förstärka de rasspecifika egenskaperna.
  • Östtyska armén använde kaukasiska herdehundar för att patrullera vid Berlinmuren. När muren föll upplöstes hunddivisionen och tusentals hundar omplacerades.
  • I Finland finns 588 registrerade kaukasiska herdehundar. 
  • Rasen är nära besläktad med sydrysk ovtjarka. 

Valp dödade nästan fullvuxen schäfer

Att socialisera sin kaukasiska herdehund i ett tidigt skede är inte bara viktigt, utan direkt nödvändigt. Den måste få träffa andra hundar och människor, för att lära sig att alla inte är inkräktare.

Trots att man gör allting rätt kan rasen ändå vara för krävande. Jimmy Lindfors från Sjundeå skaffade sin första ovtjarka, Grizzly, 2008. När hunden var sju månader gammal blev han tvungen att avliva den.

– Den var jätteskarp i lynnet. Folk kunde inte komma på besök utan att han högg efter dem.

Lindfors har tävlat i armbrytning, men till och med hans biceps fick kämpa för att hålla Grizzly i styr under promenaderna.

– När Grizzly var fem månader höll han på att döda vår andra hund, en fullvuxen schäfer, säger Lindfors som senare skaffade ovtjarkan Capo vars lynne var mildare.


Hänger på ägarna

Det svenska tv-programmet Uppdrag granskning satte den dittills relativt okända rasen under lupp 2009. Ovtjarkan presentades som en aggressiv, oberäknelig och direkt farlig ras, varpå flera tittare krävde att rasen skulle förbjudas. Det skedde i Danmark ett år senare.

Enligt Finska kennelklubben finns 588 registrerade ovtjarkor i Finland. Här har det aldrig varit tal om ett förbud av dem.

– Ingen ras ska förbjudas. Det är alltid ägaren som ansvarar för sin hund, säger Kennelklubbens informatör Kaija Unhola.


Läs mer i onsdagens VN/eVN.