Barnens misär öppnade hans ögon
Jonny Smeds – pinfärsk chefredaktör för tidningen Löntagaren – besökte Nepal i vintras. Där insåg han hur bra vi har det, tack vare decennier av fackarbete.
Jonny Smeds debuterade på VN:s sportsidor som brådmogen 15-åring. Men när han besökte Nepal under en reportageresa fick han se barn som tvingats in i arbetslivet mycket, mycket tidigare.
Medan den asiatiska solen gassade mot svarta kalufser arbetade små, smutsiga händer med att gjuta tegelstenar. Barnen steg upp i gryningen för att jobba. Mitt på dagen gick de till skolan, och på eftermiddagen återvände de till det spruckna fältet för att fortsätta arbeta till 20-tiden på kvällen. Proceduren upprepades nästa dag. Och nästa. Och nästa, hela torrperioden.
Om nätterna sov de i skjul byggda av två provisoriskt uppriggade vassa plåtar.
– På vissa områden ligger Nepal hundra år efter oss i utvecklingen. När vi berättade om våra avlönade semestrar, mamma- och pappaledigheter och 8-timmarsdagar skakade nepaleserna bara på huvudena och frågade om de också kunde få våra förmåner, säger Smeds.
– Det kände hemskt att säga till dem att om de aktiverar sig nu, så kanske deras barn eller barnbarn kan ha det lika bra som vi finländare har det i dag, säger Jonny Smeds.
Folket sviker facket
Smeds har haft en hektisk vår. Efter att ha arbetat som redaktör för Löntagaren i drygt två år fick han nyligen nöjet att beställa ett nytt visitkort, då den tidigare chefredaktören Ingegerd Ekstrand gick i pension och Smeds handplockades för jobbet.
- Ålder: 28.
- Familj: Sambon Jenny.
- Bor: Södra Haga i Helsingfors.
- Yrke: Chefredaktör för Löntagaren.
- Kuriosa: Är specialist på tjeckiska ölsorter.
- Smultronställe i Västnyland: Familjegården Munks i Sjundeå.
Den största utmaningen som FFC tampas med, enligt Jonny Smeds, är att få fler att gå med i facket och att aktivera sig. I dag hör två av tre finländare till facket. Situationen är ändå bättre än i Norge, där FFC:s systerorganisation LO:s medlemsantal stadigt sjunker allt närmare den ödesdigra 50-procentsgränsen.
– I dag kan vi ännu lugnt säga att vi representerar majoriteten. Men om färre än hälften hör till facket blir situationen en annan.
Speciellt unga väljer att inte gå med i facket. De kanske jobbar med korta kontrakt, de kanske byter bransch ofta. Då kan det kännas det onödigt att skriva in sig i facket.
Men också äldre väljer att inte tillhöra en fackförening.
– Om man har en liten lön räknas varje slant. Då kan den månatliga avgiften till fackförbundet och arbetslöshetskassan kännas som en tung utgift.
Läs mer i dagens VN/eVN.