Det mystiska huset vid Högbenssjön

I skogen, ett hus.

Tallar och hallonsnår och militäriskt raka telefonstolpar klamrar sig envist sig fast vid den sandiga jordmånen. En öde minigolfbana håller på att kvävas av naturen, vresvuxna hallonsnår följer de vindlande stigarna mot traktens dyiga hjärta, Högbenssjön.

Mitt i allt detta skjuter Arava-huset upp likt en betonggrå monolit. Svart mossa klättrar enträget upp längs fasaden, balkongerna blöder rostrött.

Under en regnig sommar bodde jag här. Jag lärde känna dess invånare, jag vandrade över det schackrutiga golvet i trapphuset, jag impregnerades sakta, sakta med byggnadens märkliga aura.

Här bodde gumman som aldrig hörde vad jag sade. Gubben som spanade genom fönstret för att se vilka som kom och gick. Indiern som hade målat en skyddande runa på sin dörr.

Jag trodde aldrig att jag skulle återvända. Men nu är jag tillbaka.
 

"Ett underbart ställe"

De röda bären glimmar som rubiner i solskenet. Doften av tallbarr och sommarvarmt gräs hänger tung i luften, och Kerstin Nyman är lycklig.

– Det här är ett underbart ställe! Här växer kattfot, såpnejlikor – allt sådant som användes i sjukhuset förut, säger hon.

Nyman står i ett buskage vid Arava-husets parkering och visar stolt upp korgen hon fyllt med smultron. Huset byggdes ursprungligen för att inhysa anställda vid Mjölbolsta sjukhus, berättar Nyman. I dag ägs det av Folkhälsan. Hyran går lös på endast ett par hundralappar i månaden.

Lyxigt är det också, fortsätter Nyman. Här finns tennisbanor, minigolfbanor, joggingspår och en äventyrsbana.

Men, säger hon dröjande. Här finns också något annat.

– Det är svårt att sätta ord på det, men det är något speciellt i luften. Lite som benen som ligger begravda här någonstans.

Vilka ben, frågar jag. Då brister Kerstin Nyman ut i ett hemlighetsfullt skratt.

– Vem vet? Någonstans måste ju namnet Högbenssjön komma ifrån. Det sägs att sjön en gång var en del av havet. Det vi står på hörde visst till stranden. Kanske har här en gång funnits en ritualplats?

Medan vi pratar kommer en ambulans skumpande längs sandvägen. Den viker in på höghusets uppfart. Sirenerna är avstängda. En vårdare hoppar ut och går in i huset, en annan gör i ordning en bår.

Jag sväljer.



Läs den spännande fortsättningen i dagens VN/eVN.