Publiken älskade Jope Ruoansuu. Foto: Jonny Öhman

Bra stämning på Grisfest

Stämningen var på topp i Degerby i Ingå. Glada sommarfirare förfriskade sig själva och njöt av bra musik.

På lördag kväll ordnades Degerbys åttonde Grisfest. Denna gång med uppträdanden av sångaren Vicky Rosti, den tokrolige Jope Ruonansuu, pianovirtuosen Robert Wells och bandet Topmost som gjorde debut redan på sextiotalet.

Då jag anländer till festen möts jag av en gris i människostorlek.

– Jag är en tjänstegris. Jag delar ut kärlek i form av slickepinnar så att alla blir på gott humör, säger grisen och upprepar att han bara är en vanlig gris som vill sprida kärlek.

Finskspråkig humor
Den första som uppenbarar sig på scenen efter att grisen lämnat, mig i fred är den rolige gossen Jope Ruonansuu. Han drar skämt efter skämt – jag fattar ingenting.

Antingen har jag bara trott att jag behärskar det finska språket eller så går helt enkelt hans humor inte riktigt hem – för egen del.

Publiken älskar dock Ruonansuu som blandar under bältet humor med ballader av Vesa-Matti Loiri och Juice Leskinen och skrattet och applåderna torde höras ända till Kyrkslätt.

Efter att Ruonasuu har klivit av scenen ställer jag honom några frågor angående hur uppträdandet gick, vad han tycker om Degerby och vad han ska göra på sommaren.

– Det var riktigt roligt att vara här. Jag har aldrig tidigare varit i dessa trakter. Uppträdandet gick så bra som det kan gå och inga fyllon i publiken som härjade, säger Ruonansuu på samma gång som han smäller i sig någon form av räksallad.

– Nu har jag semester en månad Då ska jag vara på sommarstugan och umgås med mitt treåriga barn.

Grisfestens gud och gudinna
Under tiden då Ruonansuu underhåller publiken beger jag mig bakom scenen mot artistlogen.

På vägen möter jag evenemangets konferencier Sten Johansson och snackar med honom en stund i hopp om att han skall leda mig till Grisfestens fader och moder.

– Det är jätte fint att kunna ha en så här bra fest på en så här liten ort och det har till och med kommit människor ända från Kotka för få vara med. Massor med människor från när och fjärran, säger en ganska så upprymd Johansson.

Plötsligt utbrister han.

– Där är Kisu! Det är han som har skapat hela Grisfesten. Kom så far vi och pratar med honom.

Plötsligt står jag öga mot öga med Kristian Jernström, som håller om sin fru Tiina Jernström.

Jag har träffat grisfestens grundare.

Kristian är och var trummis i bandet Topmost som toppade de finska listorna på sextiotalet, men hur kom han på idén till en grisfest?

– Vi hittade spontant på det för åtta år sedan helt enkelt, men namnet kommer nog från de gamla svinfesterna som för länge sedan ordnades i sydligare länder. Där drack man och hade sig, så att säga, säger Kristian

Om årets Grisfest har Kristian bara positivt att säga.

– Fiilisen är på topp. Jag är jätte nöjd. Det är närmare tusen besökare här i år, vilket det vanligen också brukar vara.

Hur lyckades ni få så kända artister till festen?

Man kan säga att det var lite tur och lite kostnader också, säger Kristian med ett finurligt leende.

Kvällen kommer att avslutas med ett uppträdande av Kristians eget band, Topmost, och det ser han framemot.

– Stämningen är så otroligt fin här nu. Ska bli roligt att få uppträda i kväll. Jag är jätte taggad.

Boogie-woogie
Efter samtalet med grisfestsguden själv får jag äran att besöka artistlogen.

Jag går upp för några trappor in i ett hus och råkar passera artisten Freeman i korridoren.

Inne i ett mörkt rum ligger Robert Wells på en soffa och har just vaknat efter en tupplur – om tio minuter skall han uppträda.

Den charmante pianisten svarar dock gärna på några frågor och ser både glad och nöjd ut.

Han berättar att han stigit upp klockan sex på lördagsmorgonen och känner sig faktiskt aningen trött, men spelningen är han peppad inför.

– Det känns så idylliskt att vara här på ett så fint ställe, det påminner mig om en folkpark i Sverige, säger Wells

– Dessutom är jag så van med att vara på stora scener så en sådan här tillställning känns som en bra omväxling.

I år är ett speciellt år för Wells. Han kommer att turnera och spela boogie-woogiemusik året runt för att hylla sin mentor boogie-woogiemästaren Charlie Norman.

– Det blir också boogie-woogie musik som jag kommer att spela här i kväll, konstaterar Wells och krafsar sig i sin långa kalufs.

Wells som tidigare turnerat med Rhapsody in Rock i Västnyland tidigare, förklarar att konserterna varit otroligt uppskattade även på andra sidan av jordklotet.

– Vi har kört Rhapsody in Rock i Kina i tretton år. Vi har varit otroligt populära där.

Sedan kliver Wells upp från soffan och låter mig knäppa en bild på honom.

Sen bär det av mot scenen.

– Vi kommer att känna in publiken. Det blir bra det här, säger Wells och traskar lugnt ut från rummet mot scenen.

Vinster och törst

Snart befinner jag mig bakom scenen igen och innan Wells kliver upp på scenen lottas huvudvinsten i ett lotteri ut.

– Vit lott nummer fem, ropar konferencieren Johansson.

En ung dam kliver upp på scenen och vinner första pris – en splitterny mopedskoter. Hon ser överlycklig ut och får frågan ifall hon redan äger en mopedskoter.

Svaret blir nej. Men på frågan om hon länge villat ha en svarar hon glatt ja och skrattar i triumf.

Några minuter före Wells börjar spela träffar jag på herrarna Roger Lindstöm Thomas Lindqvist och Juha Flemmich en glad trio av män som alla vet varför de kommit till grisfesten.

– Vi är hungriga och törstiga och vill se vänner säger de alla i mun på varandra.

Vad ser ni mest framemot?

– Vi väntar på Wells och humöret är på topp, säger Lindström och sätter upp sin tumme i luften.

Robert Wells börjar några sekunder senare spela på sitt piano och jag blandar mig samman med resten av publiken.

Några boogie-woogielåtar senare är jag nöjd – men publiken klappar och skriker av beundran.

Grisfesten är något jag aldrig kommer att glömma.

Se mer i Tisdagens Vn/eVN