Erik Perklén, Anna Alm och Thomas Lindholm har valt att ta över sina hemgårdar. FOTO: NINA AHTOLA

De tar över gården

De före detta studiekamraterna vid Novias agrologutbildning, numera kollegerna, Anna Alm, Erik Perklén och Thomas Lindholm träffas på Postis gård i Sjundeå. Det är gården som Erik tog över i fjol. Vårbruket stundar, vid kaffebordet talar man om lugnet före stormen.

– Det är lite pirrigt. All coolhet försvinner när våren kommer. Man skulle vilja ut på åkern. Vårbruket är stressigt men på ett roligt sätt. Trots att arbetsinsatsen alltid är ungefär lika stor vet man aldrig vad utfallet är på hösten. Det är som med det mesta: Förarbetet är halva arbetet, säger Erik Perklén.

– Och det som är roligast, säger Anna Alm som tog över Mörby gård tidigare i år.

– Under vintern har man hunnit glömma hur det gick i fjol. Därför är våren den roligaste tiden. Man tror alltid på en toppskörd trots att varenda bonde vet att det alltid är något som går fel. Det är som när man är på älgjakt: Man tror alltid att man ska skjuta den där stora tjuren, säger Erik.

– Det var tuffa skördeförhållanden i fjol men man kan skratta åt det nu. Det är litet som med minnena från armén, säger Thomas Lindholm, bonde på Odensnäs gård sedan 2011.


Nya verktyg

Det märks att vi sitter med tre unga bönder som själva har valt att gå i sina föräldrars fotspår. Även om alla tre inte kom till insikt lika tidigt har det varit mer eller mindre självklart att de ska bli jordbrukare.

– Ännu i gymnasiet var det ljudteknik som gällde. Men i armén hade jag tid att fundera på min framtid. När jag började studera märkte jag att jordbruk är min grej även om tanken hade funnits där sedan jag var liten, säger Thomas.

– Det har alltid varit klart att jag ska bli jordbrukare. Förr var det maskinerna som fascinerade mig. Nu har jag ett stort växtodlingsintresse, säger Erik.

För Anna har det stått klart sedan högstadiet.
– Att bruka jorden är ett ganska häftigt yrke. Första gången jag tvivlade var när jag märkte hur mycket pengar det kostar att driva ett jordbruk.

Vi kallar dem jordbrukare. Men man kunde lika gärna kalla dem företagare.

– Man säger att det är en livsstil att vara bonde. Det har också blivit en livsstil att tänka som en företagare. Jag tror att det är lättare för den yngre generationen, säger Thomas.

Planeringen, tankearbetet, tar mycket tid. Sist och slutligen sitter dagens bonde inte så mycket i traktorn längre. För Thomas, Erik och Anna är det en naturlig del av arbetet att sitta vid datorn och följa med världsmarknadspriset på spannmål.

– Fast det är små kast per ton blir det stora skillnader när man talar om stora mängder. Man skulle gärna kunna se lite längre in i framtiden för att veta när det lönar sig att sälja, säger Thomas.

Anna konstaterar att det är lite tabubelagt att prata om pengar och lantbruk.
– Men faktum är att det krävs mycket pengar för att starta upp eller lägga om sin verksamhet.

– Det handlar om att försöka få tillbaks de pengar som man har satsat. Och helst lite till. Men ett jordbruk slukar kapital i alla ändor innan man får ut något av det, säger Erik.

– Om man tror att det är en guldgruva att vara bonde är det bara att pröva själv hur det är att ha hela ekonomin i händerna på vädrets makter, säger Thomas. 

Han konstaterar att många av de satsningar man gör på ett jordbruk är långsiktiga.
– Därför skulle man gärna också veta hur stödprogrammen kommer att se ut i framtiden.

Ändå är de unga jordbrukarna på sätt och vis i en bättre sits än de äldre.
– Det är problematiskt att medelåldern bland bönderna är så hög. Få av de äldre är villiga att göra stora investeringar för att utveckla sin verksamhet, säger Anna.


Viktigt kontaktnät

Eftersom Anna, Erik och Thomas valt jordbruket som yrke är det kanske inte så förvånande att de ser en framtid i det.

– Skandaler, som den med hästköttet nyligen, gör att människorna får upp ögonen. Man vill tillbaka till landet och köpa produkterna direkt av producenten, säger Anna.

Många sommargäster kör genom Odensnäs gård när de ska till sina stugor.
– De är glada att man någon tagit över gården och håller landsbygden levande. Någon måste göra det jobbet också.

Karaktäristiskt för det moderna jordbruket tycks också vara ett tätt samarbete jordbrukarna emellan. På det sättet kan man till exempel ha färre men bättre maskiner. De unga jordbrukarna värdesätter sina kontaktnät högt.

– Det är otroligt viktigt att ha någon att utbyta åsikter med. Att samarbeta innebär en viss trygghet. Man är sårbar om man är helt ensam.