Beatrice Blåfield kommer att fortsätta skriva artiklar som frilans. FOTO: NINA AHTOLA

Lokalreportern har aldrig tråkigt

Drygt två decennier på en lokaltidning rymmer många historier. Det Beatrice Blåfield minns bäst är de många fina mötena med människor i vardagen.

 


Entusiastisk, genuint nyfiken och med hjärtat på rätta stället är ord som beskriver Beatrice Blåfield. Själv vill hon tillägga ett adjektiv.
– Jag är jätteblyg men i Västisrollen är jag inte det minsta blyg. Alla vet att där kommer Västra Nyland, och då är jag inte huvudrollen utan kan koncentera mig på mitt arbete.
Då hon blickar tillbaka på sina år som reporter på tidningen är det alla intressanta människor hon mött som hon minns bäst.
– Det har varit roligt att få möta människor i vardagen och höra entusiastiska företagare brinna för sin bransch. Det har varit skojigt att spankulera omkring på Karisnatten och Ingådagen.
Ett reportage från Ingådagen minns hon speciellt, hon hade skrivit omfattande om allt men glömt potatisgröten.
– Då kontaktade arrangörerna chefredaktör Olle Spring och ondgjorde sig över missen. Efter det sa han alltid med glimten i ögat till mig att glöm inte potatisgröten.

Instängd i stadshuset


Det absurdaste minnet Beatrice har från sin tid på Västis är från början av hennes karriär då hon bevakade Grankulla och Esbo från lokalredaktionen i Kyrkslätt.
– Jag var på fullmäktigemöte i Grankulla och sade till stadssekreteraren att jag måste skriva referatet färdigt innan jag lämnar stadshuset.
Då allt var färdigskrivet fann sig Beatrice inlåst.
– Det var idel glasväggar överallt och jag kom inte ut.  Jag fick inte tag på gårdskarlen så till sist ringde jag polisen som kom och släppte ut mig.
Efter drygt två år i Kyrkslätt blev redaktionen i Karis hennes arbetsplats. Så småningom försköts arbetsuppgifterna från politik till mera människonära reportage, djur och natur.
– Det är områden som ligger nära mina egna intressen.


Två pensionärer


Det blev 23 år jämnt för Beatrice vid tidningen då hon blir pensionär den 1 april. 
– Jag kommer att sakna mina många trevliga arbetskamrater.
Hon minns med glädje hur väl kollegan Olle Hakala tog hand om henne då hon började i Kyrkslätt 1990.
– Han var ovärderlig för mig, han lärde mig använda allt från kamera till dator.
Nu sluts cirkeln då Olle Hakala också går i pension, i all tysthet, den 1 april efter att ha jobbat på tidningen med att bevaka Kyrkslätt och Sjundeå sedan 1976.