"Man borde alltid diskutera då stadsbilden påverkas"

I vanliga fall kommer Västra Nylands landskapsmuseum in i bilden då någon anhåller om bygglov som påverkar existerande byggnader med någon skyddsmärkning i gällande plan. På museet ankommer då att ge utlåtanden som beslutandeorganen skall beakta.
– Det är alltid bra att i ett så tidigt skede som möjligt vända sig till oss. Till vår uppgift hör att betänka hur omgivningen påverkas, säger Saukoniemi.
Men det är inte ovanligt att planer är föråldrade, varpå följer att landskapsmuseet lätthänt blir utanför då betydelsefulla byggnader rustas upp eller byggs om.
En läsare reagerade till exempel på hur radikal förändring som sker då Toli-fastigheten i Karis förses med gulfärgad rappning som täcker de kännetecknande ytorna i grå tegel.

Ny yta påverkar
Medan det krävs bygglov för att förstora en farstu med någon kvadratmeter räcker det med ett åtgärdstillstånd från en tjänsteman för att göra den här typen av renoveringsarbeten.
– Att rappa ett hus är en stor förändring om det aldrig har haft sådan yta förr, säger Saukoniemi och understryker att det är av stor vikt att man sköter om byggnaderna, som nu sker med Toli-fastigheten.
Förfall är inte förenligt med att bevara.
– Allting har gått rätt till i det fallet. Det är alltid bra att ta kontakt då det är en speciell byggnad. Det är ofta svårt på områden där det saknas plan eller där planen är föråldrad, säger Saukoniemi och upplyser om att Toli-fastigheten är belägen på ett område där gällande detaljplan är från 1945, samma år som byggnaden registrerades av Karis stad.
Det säger sig självt att något historiskt eller kulturellt värde hos industribyggnaden i fråga därmed inte kan läsas ur planen.
– Då man tydligt ser att en byggnad har kulturhistoriskt värde och att planen är föråldrad kan vi lägga oss i hur saker skall förverkligas. Väldigt sällan uppstår det frågetecken efter att någonting blivit godkänt.

Vad skall bevaras?
Inom ämnet finns en ständig diskussion om balansen mellan enhetlighet och bevarandet av tidstypiska byggnader som ofta skyddas för att leva vidare som byggnadsarv från en given tidsepok, men på bekostnad av ett splittrat intryck.
Vad som skall väga tyngre är svårt att avgöra, och vissa ifrågasätter om man alltid skall bevara det tidstypiska. Tänk om det är väldigt fult? Sådana estetiska omdömen delar folk. Synen på de för 30- och 40-talet utmärkande så kallade byggmästarfunkishus är ett fullgott exempel på detta.
– Men då vi ger utlåtanden har de alltid motiverade, med hänvisningar till byggnadshistoria eller gällande plan. Vi säger inte vad vi tycker är trevligt, säger Saukoniemi.

Stora skillnader
Det verkar hur som helst som att det finns en stor variation mellan hur strikt byggnader av samma typ skyddas i praktiken.
– Det är sant och beror långt på att det bara finns bristfälliga planer. Därför kan det bli obalans, inte från ett hus till ett annat, men på så vis att allt är strikt reglerat på ett område, men fritt på ett annat liknande.
Som ett exempel på ett enhetligt och tydligt reglerat område nämner Saukoniemi Ormnäs i Ekenäs, där det är tydligt bestämt hurdana ändringar som får göras och vilka färgskalor som ska följas.
– Det finns alltid skäl att diskutera innan man skrider till åtgärder, oavsett om byggnaderna är skyddsmärkta eller inte.
Föråldrade planer finns på många håll, i varje fall Karis, enligt Saukoniemi. Det finns relativt nya detaljplaner för enskilda mindre områden, men en helhetsbild saknas. En generalplan utarbetades 1987, men godkändes aldrig.