Egyptiska valet – ett val mellan pest och kolera

Vasabördiga Sofia Häggman, doktor i egyptologi, är på genomresa och har landat i Ekenäs där hon öppnat Resenärer på Nilen-utställningen på Villa Schildt. Till vardags bor hon i Stockholm där hon jobbar som egyptolog på Medelhavsmuseet. Hon har också ett hus i en oas i Egypten, och följer spänt med vad som händer i hennes andra hemland en dag som denna.

– Det är ett mycket svårt val. Efter revolutionen vill folk ha en förändring, men det fanns ingen självklar kandidat i den första omgången, och nu i den andra står valet mellan en av Mubaraks män och en islamist.

Den stora skillnaden mellan livet före revolutionen och efter är klar.
– Alla pratar politik nu, på ett sätt som man inte gjorde innan.

Euforin blev till sorg

Sofia Häggman var i Egypten under revolutionen som började i januari förra året, och har sedan dess besökt landet sex gånger. Hon har ett hus i oasen Siwa, och har daglig kontakt med sina egyptiska vänner. Själv vet hon inte vilken president hon skulle rösta på, om hon hade rösträtt.

– Det finns de som inte kan tänka sig att rösta på Ahmed Shafiq, Mubaraks man. Vad var det för vits med revolutionen om man återigen väljer en rest av den gamla regimen, tänker de. Men väljer man Mohammed Mursi, som hör till det Muslimska brödraskapet, finns farhågor för införandet av Sharia-lagar, trots att det Muslimska Brödraskapet är ganska moderat.

Under revolutionen fanns en euforisk stämning i luften. Alla ville vara med och bygga det nya och till och med kvinnor kunde övernatta på Tahirtorget. Men efter revolutionen har väldigt lite hänt i en positiv rikting, laglösheten har ökat, fattigdomen har brett ut sig, och unga kvinnor trakasseras öppet.
– Människor pendlar mellan hopp och förtvivlan, det finns ingen turism och ingen vet riktigt vad som ska hända. Det är oklart vilken makt presidenten kommer att få och vilken militärens roll kommer att bli.

En modern upptäcktsresande

Sofia Häggman sitter i den lummiga trädgården utanför Villa Schildt. Hon har öppnat Nilen-utställningen och är på väg till Kökar, en av hennes oaser i livet. Den andra, Siwa-oasen, finns i den egyptiska öknen på gränsen till Syrien, 950 kilometer från Kairo. Kärleken till Egypten började i gymnasiet, under en resa på Nilen.

– Det var nog människorna jag föll för. Allt är så mycket mer intensivt där. Det är de mellanmänskliga relationerna som räknas, de är viktigare än jobbet. Alla förstår om du blir hemma från jobbet om något har hänt med din familj eller dina vänner. Det är inte jobbet som är det viktigaste.

Hon talar arabiska och undervisar i fornegyptisk grammatik. Att hon sitter i Villa Schildts trädgård är ingen slump, Sofia är själv en upptäcktsresande som rest i finlandssvensken Georg August Wallins fotspår i Egypten. Förra hösten kom hennes bok Alldeles hemlikt, om Wallins resor, ut.

– Jag har rest mycket ensam i Egypten och jag har aldrig varit rädd. Nu är ett gyllene tillfälle för turister att besöka landet. Det är ingen trängsel i museerna och egyptierna väntar på turisterna. Visserligen är trafiken, som alltid har varit besvärlig, kanske lite mer kaotisk nu, på grund av att det inte finns ordningspoliser så som förr.

Märker inte av oroligheterna

Sofia Häggman poängterar att det är några få kvarter som är de farliga, och att det oftast är familjen och vännerna i Finland som får veta om oroligheter och upplopp före hon får göra det.

– Man märker det inte när man är där. Livet rullar ju på som förut, förutom på de enstaka platser där det är oroligt.

Hon är själv intresserad av att koppla samman det forntida och det nutida. Hon längtar alltid till Egypten när hon är borta, och drömmer om att en dag bosätta sig där på heltid.

– När det gäller politiken och samhället tror jag att det kommer att ta ett par år innan läget har stabiliserat sig. Man måste få en ny konstitution, och revolutionen måste genomföras på alla plan, i fackföreningarna och i egyptiernas huvud. Också kvinnorna måste frigöras. Men det kommer att reda upp sig, säger Sofia Häggman med övertygelse.