Romernas historia finns nu på svenska

Finska litteratursällskapet, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, utgav för tre år sedan ett digert verk där främst romernas förflutna, men även deras nutid i Finland belystes på ett mångsidigt sätt. Bland de femton skribenterna återfinns både forskare och personer som själva hör till den romska minoriteten. Boken, som nu utkommit i svensk översättning, är tungt vägande i flera bemärkelser, ett formidabelt kunskapspaket om ämnet romerna i Finland.

Ständig anpassning

De första uppgifterna om förekomsten av "tattare" i Finland daterar sig till 1500-talet. Medlemmarna i de zigenarföljen (benämningen "zigenare" kom i bruk på 1600-talet) som dök upp i svenska riket var ingalunda välsedda, utan levde hela tiden under hot om att drastiska åtgärder skulle vidtas mot dem, närmast omedelbar förvisning. Men eftersom myndigheterna inte förmådde få till stånd ett enhetligt agerande, blev den i princip ytterst repressiva politiken inte särskilt effektiv. Många var dock de romer som under århundradenas lopp pinades och gick under i tvångsarbete på kronans fästningar (t.ex. Sveaborg) eller spinnhus (t.ex. i Åbo).

Romerna har levt under ständig anpassning till det omgivande majoritetssamhället, dock utan att någonsin helt ge avkall på kultur och seder. Redan på 1600-talet var deras näringsfång i hög grad knutna till hästar.

Mindre känt i dag är väl att många romer under svenska rikets tid tjänstgjorde som soldater; den folkfattiga stormakten försummade inte att spänna alla tillgängliga invånargrupper för sin vagn. Numera utdöda yrken som utövats av romer är häktmakare (som tillverkade hyskor och hakar för klädesplagg), kittelflickare (som förtennade eller lagade kopparkittlar), glasförare (kringresande glashandlare), salpetersjudare (insamlare av urinindränkt jord i syfte att ta tillvara salpeter, den viktigaste råvaran vid kruttillverkning) och vävskedstillverkare.

Men romer livnärde sig också med annat hantverk och från och med 1700-talet även som torpare; det kringresande livet var ingen absolut regel.

Zigenarfrågan

Frågan om hur romerna skulle inordnas i det finländska samhället blev aktuell på 1860-talet då lantdagsarbetet återupptogs efter ett nästan femtioårigt avbrott. Den s.k. zigenarfrågan "....det vill säga frågan om den romska minoritetens ställning i socialt, religiöst och politiskt hänseende..." debatterades därefter i omgång efter omgång av beslutsfattare och press, utan att man egentligen kom någon vart. Allting var under denna period inriktat på assimilering av den romska minoriteten och utplåning av dess kulturella särdrag.

Det dröjde ett sekel innan det rörde på sig ordentligt på denna front. Romernas slutgiltiga emancipation var en del av den samhälleliga islossningen i slutet av 1960-talet, då Finland tog steget in i den moderna europeiska världen och lämnade trettiotalets av rasideologier och repressivitetpräglade atmosfär bakom sig.

Baltzar och blodshämnden

Författaren, konstnären, regissören m.m. Veijo Baltzar, som är en av de finska romernas främsta kulturpersonligheter, presenteras i en faktaruta där det bland annat omtalas att han 2011 av republikens president förlänades titeln kulturråd.

Det som däremot inte nämns är att Raseborgs tingsrätt 2005 dömde honom till nio månaders villkorligt fängelse för bedrägligt förfarande i samband med att hans hem i Brasby, Karis, brann ned 2003.

Enligt domen hade Baltzar för sitt försäkringsbolag överdrivit värdet på det förstörda lösöret och därtill uppgett att föremål som inte ens funnits i huset blivit lågornas rov. En vän till honom anklagades för att ha tänt elden på hans uppmaning, men detta kunde inte bevisas.

Baltzar hade också en annan dom i ett mindre smickrande sammanhang, men lagöverträdelserna har uppenbarligen inte skadat hans karriär.

I en intervju för De grönas tidskrift Vihreä Lanka2011 uttalade han sig som ett slags talesman för romerna om de blodshämndstraditioner som intill sen tid förekommit bland dem– också detta ett ämne som inte behandlas i den av Svenska litteratursällskapet och Atlantis utgivna antologin.

Om blodshämnden sade Baltzar att denna i själva verket är ett slags skyddsmekanism som avskräcker från våldsdåd och andra brott: "När majoritetsbefolkningen måste kalla på polis, räcker hos oss den äldstes ord".

Även om man undviker att beröra vissa omständigheter, är De finska romernas historia ett gediget arbete, översättningen håller måttet trots smärre misstag (t.ex. kallas Riksarkivet på ett ställe Nationalarkivet, jfr fi. Kansallisarkisto). På sidan 261 ståtar Zigenarmissionens barnhem Päiväkumpu i Hämeenkoski på en stor bild, enligt bildtexten år 1953. I bakgrunden på bilden ses en bil, en Citroën DS, den s.k. Paddan, som tillverkades 1955–1975. Sådana oavsiktliga fel kan lätt drabba (yngre) humanister.