Konstrecension: Vandring i skuggornas stad

Motljuset bränner sig in i hjässan på gestalten som är på väg över Narinken i gryningen. Som uppenbarelser eller budbärare rör sig ensamma människor i Helsingfors – på Hannes Heikuras (1958–2015) fotografier en rödglödande, ödesmättad plats med bibliska undertoner.

Bilderna är inga iscensättningar, Heikura väntade tills allt stämde: ljus, människa, rörelse. Om han missat en bild kom han tillbaka nästa dag. En hand skulle vidröra ledstången vid exakt rätt punkt.

– Hannes Heikura klädde sig alltid i svart och höll sig gärna i skuggan, säger konsthistorikern Asko Mäkelä som kuraterat utställningen och skrivit en text till boken End of the Road, som ges ut av Like.

Det är ett mycket otrendigt sätt att arbeta, att iaktta på avstånd, att vänta, att inte ta kontakt. För bilder som handlar om ensamhet är det fullkomligt naturligt.

Även om tonen är mörk ter sig livet ändå storslaget, som alltid i Heikuras bilder. Också som pressfotograf lyckades han fånga något utöver den aktuella situationen, och han kammade hem många priser. Ikonisk är hans bild av skidåkaren Mika Myllylä tränande med stavar halvt nedsjunken i en myr. Som en uppdatering av kärret, gräftan och Jussi, med ett annat redskap, och ett annat mål.

För fem år sedan slutade han som pressfotograf på Helsingin Sanomat, och började arbeta med sin trilogi om staden som är full av ensamma människor, eftersom de sociala nätverken är konstgjorda och sköra. De tidigare delarna, med svartvita bilder, hette Dark Zone och We Walk Alone. Heikura hann planera det mesta inför End of the Road innan han dog i våras.

Bilderna är inte ångestfyllda eftersom de inger en känsla av betydelse, om än inte klart formulerad. Det handlar om extraordinära ögonblick, då allt faller på plats – allt är som det ska. Ensamhet uppstår tvärtom när inget faller på plats. Här finns en motsättning och en transformation. Han förvandlar det ensamma vandrandet, det egna och andras, till något stort och vackert, på säkert avstånd från vardagen.

I stället för att berätta om ensamhet skulle man kunna säga att bildserien är ett sätt att hantera denna känsla, ett terapeutiskt processande som också berör trots att vi landar i en drömvärld. Framför allt fungerar bilderna som ett slags tröst.