En skarpsynt samtalspartner

Claes Andersson: En morgon vid havet. Inandning, utandning

Poesi

Schildts & Söderströms 2015

Att läsa Claes Anderssons nya diktsamling En morgon vid havet. Inandning, utandning är en förvirrande upplevelse. Det är alldeles omöjligt att säga om den är desperat eller jovialisk, uppgiven eller tillfreds. Pendeln slår kraftigt och rätt svar är väl allt på en gång, turvis och samtidigt.

En morgon vid havet. Inandning, utandning består, som titeln antyder, av två helheter. En samling kortare dikter följs av en tjugofemsidig långdikt uppbyggd av tvåradingar – inandning, utandning. Epilogen utgörs av "Glädjen. Sexton anteckningar" där Andersson försöker ringa in den känsla som ändå på något sätt utgör fundamentet för hans diktning, trots alla de dystra teman som inte minst denna gång aktualiseras.

Utgångspunkten finns, nu som alltid, i barndomens obegränsade och föredömliga föreställningsvärld. Det påminner den kortdikt som inleder boken om:

det går inte att tömma brunnen som är förbunden
med de djupa vatten där vi lekte som barn och där våra
flygdrömmar föddes i oceanernas bottenlösa djup

Sedan tar Andersson ett raskt kliv till nuet där "mina glömda / vänner sover bland rötterna i mullen" och det är "sorgen som håller huden uppspänd". Kroppsligheten är ett centralt motiv i boken, av nödtvång. Poetens egen kropp minner ständigt genom åldrandet och sjukdomarna om sin existens och sina begränsningar. Men den är också en erinran om all sinnlig glädje, om ömhet, sexualitet, rörelse, förnimmelser, och också om den glädje musiken och litteraturen ger. Andersson lyckas nästan alltid vända den skröpliga kroppen och själen till det bättre, som i den dikt som börjar med hjärtbesvär och ambulansfärd men slutar i en lovsång till barnen som besöker honom i sjukrummet.

Bokens tyngdpunkt är "Inandning, utandning". Under senare år har Claes Andersson huvudsakligen skrivit ett slags monologdikt där den som för ordet på många sätt påminner om honom själv och har hans egen biografi. Elementen i dikterna blir småningom bekanta för läsaren som får följa poeten på en resa där det privata och allmänmänskliga i lyckliga fall förenas. "Inandning, utandning" använder konsekvent detta grepp. En inspiratör tycks denna gång, att döma av några hänvisningar, ha varit Karl-Ove Knausgårds stora roman.
"Inandning, utandning" presenterar diktjaget i en korseld av yttre och inre impulser.

Minnen och upplevelser, banaliteter och djupsinnigheter avlöser varandra i en associationsrik kedja som poeten strävar efter att ge ett spontant och oredigerat uttryck. Vilket, som han konstaterar, är omöjligt. Det finns ingen möjlighet att hinna med i hjärnans blixtsnabba flöde men dikten får läsaren att reflektera över den autopilot som ständigt håller i gång – och kanske att fånga några korn av allt som passerar också i oss själva. Det starka drag av ångest som går genom texten har inte bara med åldrande och död att göra utan också med politiken, närmare bestämt det som blev akut i dess realtid 2014, den ryska aggressionen mot omvärlden. Men sin vana trogen bokför Andersson alla glädjeämnen, från fotbollen till välfärdssamhällets vinningar, i sin kamp för att behålla balansen och livskraften.

Claes Anderssons poesi har stark utstrålning och charm. Täthet och hårdslipade formuleringar finns, men de är inte avgörande i hans poetik i dag. Vissa av dikterna hade mått bra av ytterligare en bearbetning och en och annan komprimering. Men det är ingen viktig invändning. Andersson skapar känslan att vi i honom har en samtalspartner, en som ofta skarpsynt hjälper oss se världen och oss själva. Vi behöver honom.